Ingen tanke har varit tillräckligt rädd för mig för att inte upprepa sig
Och ingen sömn tillräckligt djupt för att inte skrämma mig
Regn stjäl mig på stigar där stegen blir för många för att inte dö ensam
Och i tankar stjäl jag möjligheten att få ett värde för din blick

Det finns ingen återuppringning i världen som räddar det här fallet
Så många steg till tårar som gjorde mig genomblöt
En stig som var för skadad för att inte vara ändlös
En självförintande ängel låg i min säng och jag lät den fyllan bli samtalet

Elden blev mina naglar och jag föll ner där intet dväljs
En vagga för alla samtal till mig själv
Men alltid en tanke för mycket att förhindra det som kontrollen aldrig tog
Och nästa tanke tänker inte tveka och kasta mig djupare i klorna på sekten av magvridartvivel

Ingenstans i mitt liv har floden tvingats stå tillräckligt still för att reflektera något
Ingenstans har någon vågat röra de självhatande ärren
Bara behandlat de som osynliga,
som trösten och hjälpen

Skönt att ni håller modet uppe
men spring inte längre för mig
än verkligheten når