vad konstigt livet känns när man kommit upp i barnafödande ålder men inte föder barn. man liksom sitter här och lyssnar på ett gäng 21-åringar som har fest i lägenheten bredvid och undrar hur man var när man var 21. inte sådan i alla fall. minns att jag satt och skrev här. intresset för killar eskalerade och det var det jag höll på med. funderar på hur det vore att gå över till grannen och spela med. woho:a, dansa och göra som dom. majoriteten på festen är killar men de lyssnar ändå på tjejmusik, till och med girl power-musik. så var det nog inte när jag var 21. men vad vet jag som inte var mycket på fest då. intressant det är med livets olika faser. lätt att bli arg för att de förstör en god natts sömn men de ska väl också få ha roligt som alla vi andra i barnafödande ålder har haft. allt annat är orättvist. om jag hade haft småbarn hade jag nog inte resonerat så. jag är väldigt glad för mitt priviligierade liv. jag har det jättebra. även om jag inte mår jättebra. jag har aldrig varit en av de olycksdrabbade. nästan alla jag pratat med har haft det svårt periodvis i deras liv. alltså en nära anhörig har dött, varit svårt sjuk eller så har de själva varit det. haft föräldrar som inte sköter sitt föräldrajobb. kom precis att tänka på att jag också haft en svårt sjuk i min närhet men jag har inte sett det som att jag är olycksdrabbad, snarare som att det är realistiskt. tror inte på karma men tänker ändå att om så mycket i ens liv har flyt borde något inte ha det.