Hur ska jag kunna ta hand
om mig själv här på misströstans strand
där försynens hand
lämnat mig i det rinnande timglasets sand.

Där en vardagsingress
är att känna mig less
och inte veta om hopp
finns att restaurera min kropp.

Den har gjort myteri
som jag fått finna mig i
och den ena dagen efter den andra
slåss vi oförsonligt mot varandra.

Vi knuffas och krigar
på smärtornas stigar
men ändå, på kvällens promenad
kan jag plötsligt glimtvis känna mig glad.

Då sommarens dofter kittlar min näsa
och vattnet i diket ses virvla och jäsa
och när jag går fram i maklig takt
får ögonen insupa blommornas prakt.