Våra tankar har vanor
av långsamma resor.
Slingrande veckor på väg
för att återupprätta Vägen,
som grusas upp varje gång.
Håll fast vid den, oavsett mil,
håll den rak och klar.
Så förlåt den bortkastade tiden
nu när du är här.
Jag är van att ta hand
om dina ord
likt trötta pilgrimer
som vilar från resor.
Jag har stoppat dem i munnen
för att hålla dem varma.
Jag har tagit dem i mina fickor
för att hålla dem vakna
och jag har tystnat
när de gjort alltför ont.
Förlåt om min käke låser sig
som en tom sida
nu när du är borta.
Dessa krafter kommer tillbaka
även när du är utom synhåll.
Jag kommer ihåg
hur jag förbannat
och ångrat att jag inte tränat
på att tala dessa ord i realtid.
Men just nu är ordförrådet
blott tomma och ihåliga fat
tills jag har fyllt dem
med den Vägen.