När det blåser ute, hör jag de sorgsnas röster
mellan grenarna, på den stora eken utanför mitt fönster.
De liksom sjunger ut sin sorg till oändligheten,
somliga klagande andra mer vinande och till sist
de som låter som en svag viskning.

Jag lyssnar uppmärksamt på dem alla, men jag
tycker bäst om de svaga viskningarna,
de liksom smeker sig in i mina öron och sinne,
och jag känner deras sorg starkt i mitt hjärta
Jag önskar att jag kunde stilla deras sorg en dag.