Jag måste ligga ned
för att komma uppåt.
Lägga ned orden och mitt öra
på markplanet.
Jag mättes där och ansågs
vara betraktad.
Om ditt namn kan vara
nu som alltid
tål det inga
modifieringar.
Mitt uttalande av det
måste passa in.
Enda svaret är:
Jag måste ligga ned,
helt förbrukad
av ansträngning, av anspråk
för att kunna stå upp.
Till marken böjer jag mig,
till jorden där du låg.
Där frågar jag efter dig
och väntar på vad jag är.
Det här är, du är, jag är.