Ibland är livet som en cykel som vält ner i diket.
Med händerna ner i marken och örat lyssnande till grässtråna.
Noga letar knäna efter kroppen, de finner hjulet bland liljorna.
Styret och huvudet låter sig vattnas av bäcken.
Ögonen finner sig gömda bakom locken och halva kinden täcks av solkatten från pedalen.

Pakethållaren spänner käkarna och håller i blommorna.
Stödet finns kvar, ihopvikt som det brukar vara.
Men inte kan ett stöd hjälpa en vält cykel?

Om nu sagor kan börja vid en brunn och sluta på ett slott.
Så kan väl Vi ta oss upp med denna kropp, ur detta dike likt en grav.

Ibland är livet som en cykel ner i diket.
Med ansiktet ner i marken, knäna skrapade och fulla av grus.

En riktig soldag kan förbli blå men mitt huvud stannar grå.
Och att gå så en dag, är inte dödligt och dumt.

Men glöm bara inte att resa din kropp och huvud, och lyfta cykeln ur diket.
Vare sig hur många hjul som saknas eller kedjor som hoppat, så är det fortfarande en cykel.
En cykel att lagas, en cykel att smörjas, en cykel att ta med hem igen.