När jag var ung och dum träffade jag en man som spelade basket. Han var ungefär lika lång som en normalstor svensk lyktstolpe vilket orsakade problem varje gång vi gick på bio. När vi hånglade böjdes hans kropp till en mänsklig ostbåge varpå det ofta krasade till i hans undre ryggparti. Ibland trasslade vi in oss i antenner eller el-ledningar, vilket stundtals resulterade i mysiga utomhusövernattningar. Jag sov i hans innerficka och han sov med någon skorsten som huvudkudde.

Basketbollmannen hette för den delen Ken och hade kommit till Sverige som utbytesstudent. Han bytte under ett gymnasieår hemmiljö med en adopterad korean vars resa tyvärr avslutades med en drive-by. Ken däremot, han trivdes bättre i Sverige än han någonsin hade kunnat ana. Första gången vi träffades var på universitetets nollning där jag skulle hoppa på en Ken som låg invirad i en brun tvättpåse. Bland alla ruttna äggulor, senapslinjer och mosade negerbollar blev jag dock mer intresserad av Kens fantastiska ryggtavla. Resten av yippot spenderade jag och Ken under hans rumskompis lakan, där jag förutom amerikanska sexställningar lärde mig att vissa människor har längre ryggrad än andra. Kens ryggrad var så lång att jag en natt använde den som stege för att släcka månen.

Det var den natten Ken och jag idkade samlag för allra sista gången. Morgonen därpå tackade han för det senaste året och vek ihop sig ut genom trappuppgången. Jag stod i fönstret med blodsprängda ögon och grapefruktliknande näsa, samtidigt som jag försökte dölja mig bakom den genomskinliga spetsgardinen farmor sytt. Det var sista gången jag såg Ken.