...exakt så uttryckte min käre son sig när hans mamma trippade in under en sen torsdagstimme med sig själv minus ett böljande hårsvall. Min känslomässiga reaktion var kluven; från ett fniss någonstans mellan tungrotens fäste och halsmandlarna till ett kortvarigt stick i trakterna kring vår blödigaste muskel.

I takt med oktobers smygande närmanden i den allt tunnare almanackan hade jag sedan länge önskat mig ett nytt skal. Ett yttre som var i harmoni med mig själv. Det som kan kallas ens inre. Ens jag. Ens personlighet. Och dit trodde jag inte dessa svajande gardinlockar hörde hemma. Min sedan många år anlitade frisör kunde inte annat än att hålla med. En mogen kvinna bör inte tro hon är mer värd än en kort praktisk hårhatt. Euforiska saxar och knivar formade mitt jag ovanför pannbenet till något som var annorlunda. Nytt. Fränt. Och så totalt inte jag. Eller var det jag? Mitt nya jag? Som skrämde sig själv vid en första anblick i klart dagsljus?

Fantasi och verklighet är två totalt olika saker. I fantasin kan man gå hur långt som helst. Till och med kosta på sig över tusenlappen för att matcha nyinköpta guldskärp och röda ankelboots. Men verkligheten är minst lika grå som den var den dagen man lämnade den. Ignorerade den. Blundade. Dessutom kan lillgamla uttryck få en att falla ner från patetiska fantasier om en kvinnas guldålder. Tidiga mornar får katalogernas heta klipp att få tidigare gardiner att bli ännu mer gardiner. Fast sådana där korta - som täcker en fjärdedel av ens fönster. Räknat från ovan.

Varför i helvete har du blivit så jävla känslig helt plötsligt, muttrade min nyförvärvade dubbelidentitet åt mitt håll. Lev livet för helskotta. Snart ligger du i den igenspikade trälådan. Den som förintar dig efter putten in i elden. Nä du, kära dam. Du är varken för gammal eller för fin för att inte leva loppan ett tag till. Rufsa. Moussa. Spraya. Hösten är här. Och den är din. Glöm aldrig det.