Hej mina pruttar!

Jag hoppas att ni är lika glada som jag. Jag har haft en underbar helg och vill berätta varför.

Hysteriskt skrattande spelade vi gissningsleken på tåget.
Är det George Bush, frågade en av oss med uppspärrade tittgluggar.
Ha hahaha, så fel det kan bli. Människorna runt omkring oss log.
Eller tittade besvärat.
Vi hade så roligt att till och med lillen inte blev rädd
när tåget åkte in under vattenytan. Och det kan jag tala om. Det var ett tecken.

Vi var fyra nyfikna människorbarn. Som trots sina olika åldrar upplever världen med ganska lika ögon. Nåja. Detta var kanske lite av ett önsketänkande. Låt mig försöka en gång till. Vi är väldigt olika. Men våra ögon ser samma saker. Åtminstone objektivt sätt. För våra tolkningar, de är inte desamma.

En av oss har forsande blod. Det är jag. Kanske är det därför det är så svårt att stoppa mig när jag gett mig av. Efter mig kommer blodet som rinner likt en vacker vårflod. Det rinner i lagom takt. Och alltid lika vackert. Sen kommer ösregnssblodet. Har alltid varit imponerad av dig ska du veta. Så mycket liv, kärlek och vilja. Men i lagom dos. Som när savannen faktiskt har torkat på riktigt. Då kommer du och livar upp allt med din omhändertagande kraft. Och käre lillen. Du kommer sist. För ditt blod är det lugnaste och finaste. Men också det sköraste och tunnaste. Din oskuldsfullhet gör mig gråtfärdig. Kommer du verkligen från mig?

Vi gick på Ströget och käkade varma våfflor. Du vet väl hur underbart
dem luktar! Affärer affärer affärer. Förlåt lillen, för att du fick sitta och vänta. Men du vet töserna är som de är. Inklusive mamma. Du förstår va? Det vet jag att du gör. För du är den lille. Den som är minst men ändå förstår allting bäst. Hur det kan komma sig har jag ingen aning om. Men det är så det är och det kommer du att ha nytta av i livet. Tro mig. Jag var motsatsen och det gav mig många omvägar här i livet. Bättre att gå rakt. Och slippa alla snårbuskar med stickande taggar. Och gömda häxor som sprutar ut förbannelser bakom sina trädstammar.

Jag vill tacka er för en av de bästa dagarna i mitt liv. Kanske för det var en dag då jag insåg på riktigt. Insåg att jag är er och ni är mina. Vi kanske inte är kompletta. Men det gör inget. För ju mer kärlek ni får, desto lyckligare människor blir ni. Jag saknar er när ni inte är hos mig. Och gråter mig till sömns då och då. Men det är inte för att jag är orolig eller ledsen för er. Det är bara för att jag saknar er. Men det är ett vuxenproblem som inte ni ska behöva se. Huvudsaken är att ni lever i kärlek. Och det vet jag att ni gör - med eller utan mig.

Så so long Copenhagen. See you soon! Nu ska jag knapra i mig några brända mandlar och titta på TV. Vi ses snart igen!

Puss och kram,
från lilla mamma