Tala mig.
Språket jag talar
heter mig.
Mitt första språk.
Det fanns innan
mig.
Det namngav sig själv
före jag gjorde det.
Före det syntaktiska
'jag',
före det semantiska
'jag vill'
visade språket mitt ansikte
framför mig
och bort från mig.
Inte under mina händer
utan
framför mina ögon
visade det mig:
"det här är du" -
ögon
och "det här är också du" -
händer.
Och jag förstod att
"det här är inte jag" -
i utrymmet
mellan mina ögon
och händer.