du gör mej så lugn när jag ser dej du får mej att 

rysa när du viskar öma saker i mitt öra du får mej 

att njuta när vi ligger i sängen och du drar med

naglarna försiktigt i cirklar på min rygg och smeker 

försitigt min kropp med din mjuka handflata och 

busar och naffsar i mitt öra du får mej att känna

mej så trygg och älskad din närhet gör mej levande 

så full av energi och liv du ger mej en så stark känsla 

att ett liv utan dej är inget altenativ du stakar ut min väg 

om att skaffa barn och åldras allt känns så rätt aldrig har 

jag känt något så starkt förut innan verkligheten kom i fatt 

och jag vaknade ur min förtrolade dröm verkligheten får 

mycket att blekna med tiden vår kärlek var en av dom ting 

jag var inte berädd när smällen kom men allt försvan jag 

trodde allt gick att lösa till en början men sedan både såg jag 

och kände klyfftan växa i mellan oss till en avgrund i mellan 

oss allt som förut var så nära känner jag inte längre ingentin 

förutom en stark sorg och smärta inom mej jag är så rädd för 

ensamheten den tomma sängplattsen brevid mej eller att du 

ska glömma mej eller bli lika lycklig med någon annan som du 

var med mej för det gör ont att tänka på just nu i nyseperationen

för skälvklart vill jag att du ska vara lycklig men just nu i

seperationen gör tanken mej arg och ledsen på något sjukt sätt

är jag egoistisk då tro eller är jag bara sårad ledsen full av ånger 

och sorg jag tror det för allt som fick mej att sväva så högt har

försvunit och jag faller handlöst ner i ett evigt mörker och det gör 

så fruktans värt ont i mej fysiskt psykist och mentalt och i mitt hjärta 

som skaver tungt för varge slag det här är en känsla jag kommer att 

få lära mej att leva med det förstog jag rätt tidigt det var länge sedan 

och i dag kan jag hantera den och vara glad att jag fick uppleva den en

att jag aldrig hadde mött den alls men det tog år av lidande att komma 

över den med det var värt det för det var kärleken stark och intensiv 

jag vägrade till en början att släppa taget ju mer jag saknade ju hårdare 

och krampaktigare höll jag om känslan tills jag träffade en ny och en 

ny och med tiden bleknar den känslan och man lär sej hantera smärtan

bättre med tiden men det är väre med sorgen och förtvivlan att man aldrig 

träffar den rätta men en är det inte slut jag är 50 år och har några år kvar 

på min väg att finna någon som axepterar mej som jag är nu när jag har gått

igenom allt efter min väg och kan vara mej skälv utan att skämas eller vara

rädd för den jag är någon stans där ute i vinterns mörker eller sommarens 

ljus finns hon där och väntar mej