Det bubblar inuti i mig av så mycket som vill ut. Såpbubblor tänker jag dem som. Allt det som vill ut alltså. Energin, löftena, förhoppningarna och förväntningarna. Friheten och känslan av att allt är möjligt, om så bara. En stor klunk våghalsighet och världen är min. Berusad av min egen tilltro och utan band bundna någonstans njuter jag. Är bubblorna och jag i otakt kan samma känsla få mig att vilja dra en stickad tröja hårt runt mig för att skydda mig från osäkerheten som dansar som iskalla vindar runt kroppen. Idag dansar vi tillsammans i snabb takt och med känslan som ett fågelkvitter en försommardag. Jag drar min gröna klänning över huvudet och låter volangen bölja fritt nedanför mitt ryggslut. Mina svarta strumpbyxor sitter precis rätt och vem är jag om inte en skogsälva redo för att möta havet, tänker jag med ett leende när jag möter min egen blick i spegeln. Stolt över min egen hoppfullhet och romantiserande ådra målar jag kinderna rosa och framhäver ögonen jag vill att du ska drunkna i. Du. Du som vill spendera resten av ditt liv med att förstå varför nyanserna ser ut som de gör och du som vill lära dig hur man lättast torkar mina tårar när sorgen rinner över. Du som kan få mig att skratta tills jag gråter och kommer veta exakt vart min mascara kommer att färga av sig på mitt ögonlock så att du försynt kan ta bort fläcken. Kanske möts vi ikväll tänker jag, medan hoppet tar ett skutt i min mage. Mitt hjärta och jag, vi hoppas.