Jag minns mitt pojkrum och hur jag lyssnade på Whitesnakeplattan Saints and Sinners...

Det var där jag fick besök av den imaginära Draken. Hon började gråta men valde att följa mig. Det var också när Draken grät till Whitesnake som hennes tårar blev till glimmande juveler. Sångarens tänder var nya och säkert importerade från Kina. De var alldeles för stora för det katrinplommonliknande åldermansansiktet som hängde och slängde helt skoningslöst till musiken. Men Draken grät, för att hon tyckte att det var så vackert.

Det var absinten som jag hade köpt i Prag som lockade fram den stora vita Draken. Hon utförde sin sensuella dunsardans, på mig, så hela golvet i lägenheten skälvde. Hon dansade för att slippa känna och för glömma att livet bara är dumt och grymt. Grymmare än vad någon annan är, är hon och ve mig när jag fick känna av hennes drakvrede. Det var som om hon skulle kunna förgöra ett helt land och rike, dvs allt i min lägenhet.

Det är nog bäst att bara gå hem och göra det där som vi gör bäst. Att ägna oss åt att skriva vikdikter och sedan älska med varandra. I min fantasi åt vi sedan hårdmackor i sängen. Men jag var lika ensam som jag alltid varit. Dikterna och låttexterna som uppkommit i hennes spår blev ändå som juveler för mig.

Det spelar ingen roll längre om det är 70-tal eller 90-tal. Nej, det spelar ingen roll, för vi känner oss ändå alltid likadana som vi har alltid har gjort. Det vill säga, helt underbara som vi är. Och så länge vi får vara med varandra och ingen annan kommer och stör.

Juvelerna var ju inte importerade utan äkta, men tänderna kom ända ifrån Kina. Både draken och David har nu en annan hårfärg än vad de hade för 20 år sedan.

Ibland tänker jag att det är en sista desperat jakt, på min oskyldiga ungdom. En dröm. Eller att jag ville gå i barndom igen.

Men var är helt naturligt att drömma och ingenting som du och jag eller Draken var rädda för. Vi hade ju vår musik, våra juveler i form av vikdikter och aldrig utgivna låttexter. Vår skatt, som ingen kunde ta ifrån oss.

Tidens tand är formad som en drakklo. Och när den stora Draken lägger sig ned och stillheten omsveper oss, så vet vi båda att tiden är kommen. Nu är det tid för henne att dö. Och kanske även för oss.

Vi stannar kvar hos varandra. Draken och jag. Hon ruvar inte längre på våra juveler. De är spridda för vinden och världen. Bland vänner och på digitala medier.

Där vi blir odödliga och vår poesi kan vara något man kanske kan minnas. Kanske blir vi ändå odödliga tillsammans. Draken, David Coverdale och jag. Precis, som den stora vita draken skulle ha önskat. Våra minnen blev vår skatt.