Sköna helsefyr,
du härliga hetär!
Du vände askan
i min mun
till sötma.
Något jag inte
vill svälja ännu.
Men det blå
under min hud
blev till saltlake.
Dina behag
gör min dag,
gör mig svag.
Dina mandelformade ögon,
din smärta näsa,
din djupa mun
och dess läppar
fylldes med mig
och fyllde mig
med upprymdhet
och under min hud
blev blåheten befäst.
Njutbara inferno,
jag ville falla ned
och växa däri
under dina klor,
dock icke så
när de är korsade.
Vid reträtten
skuggades jag
av hemlösa tärnor
så ock av dig,
när du följer dem
och avslöjar för mig
varifrån de kommer.
Lossar gräset,
svävar över marken,
blå i mina handleder.
Du luktar dig fram
till spåret mitt,
kommer efter,
för att skydda din hals
från min flöjt till lans.
Jag är blå.