Tystnaden studsar mellan väggarna av min örat,

glider fram tills det tar stopp.

Ironin fyller upp rummet lika sakta,

som tidvattnet.

Tystnaden sitter i taket,

där uppe ligger hemligheterna från våra röster.

Tystnaden tar plats,

i samma rum som ironin.

Där taket fallerar,

när jag stänger min mun.