Jag ska vara pionjär, jag ska i mig fysiskt manifestera de kunskaper vi har men inte låter genomsyra våran fega subjektivitet!
Först när kunskapen blir fysisk kan vi tala om utveckling.

Vi vet så väl att våran värld
den kretsar kring vår sol.
Men vi känner det inte så.
Vi nämner det inte så.
Vi säger: Solen går ner.
Jag tvingar mig att inte se det så.
Jag tvingar mig att tänka att vi snurrar oss utom dess synhåll.
Än är det inte helt fysiskt manifesterat, men jag strävar mot det.
Det krävs mod att bearbeta sin egocentricitet.

Redan har jag gått ett steg i förväg.
Jag stirrar ut i rymden.
Jag ser stjärnornas kupol omge mig.
Så förljugen är min blick.
Jag tvingar mig att uppleva att stjärnorna förhåller sig tredimensionellt till varandra. Det är ingen kupol. Det är evigt i alla riktningar alltid. Och jag är blott en betraktare från ena sidan av en sten i alltet. Detta är inte heller manifesterat i min kropp.

En dag, skall min kropp och min ande och mitt jag känna detta.
Jag skall bejaka min subjektivitet till den grad att jag ska skina trehundrasextio gånger trehundrasextio grader.
Hundratjugoniotusensexhundra grader ska jag skina sfäriskt.
Men jag ska i samma ögonblick bejaka att jag är den yttersta periferin i ett oändligt antal universum.
Och allting där emellan samtidigt.

Denna sanning ska jag bära i min kropp:
Bejakandet av sfäriska motsatser samtidigt!