http://www.saivis.se/_byn/unnasaiva.html
Unna Saiva
Där borta vid offerstenarna på holmen, invid vassen en bit ut från sjökanten satt hon i en gammal eka av trä och metade
Det var i kvällningen, i norrländska sommarljuset solen var på väg ner bakom bergsknallen och de sista strålarna speglade sig lekfullt i vattenytan
Hon satt där så otvunget ensam i sin blåa jacka och ljusa byxor lite nedböjd med spöt i händerna och blicken riktad på det rödvita flötet som guppade på vattenytan
En snäll kvinna, var hon bördig ifrån byn gråhårig, till åren kommen med pepparkornsögon som alltid plirade så där pillemariskt under kepsen och så hennes skratt så glatt och gott men det allra vackraste av allt, var nog hennes stora varma hjärta
Där satt hon i båten, metade abborre och en och annan rödögd mört med myggorna surrande i sommarkvällens ödmjuka stillhet, denna kvinna av samiskt ursprung kortväxt, men naggande god seg som en dvärgbjörk på kalfjället och stark, nästan som en hel karl med livets alla rynkor och fåror ritade i det vänliga ansiktet
Fundersam över livet och alla dess vändningar lät hon tankarna vandra tillbaka till sin barndom då familjen alltid hade det så knapert för barnen blev många nio stycken, varav hon var bland de äldsta
Livet var inte så lätt för de bodde i en liten by på landsbygden nära skogen och djuren men utan dagens alla bekvämligheter
Hennes far var renskötare och arbetade långa perioder i skogen så hon fick tidigt lära sig att hjälpa sin mor med hemmets alla sysslor
Men så växte hon upp och mötte en stilig yngling ifrån grannbyn, han var snäll och arbetsam och byggde ett hus nära hans barndomshem dit de flyttade efter giftermålet två söner fick de där och femtio goda år tillsammans
Han var hennes livskamrat och stora trygghet fram till den dag då han plötsligt, mitt i hjortronplockningen segnade ner på myren, och lämnade henne ensam för att gå över till andra sidan
"Men jag skulle gå först, så var det bestämt och han lovade, tänkte hon vemodigt"
En liten stund satt hon där i båten med slutna ögon och kände hans hand i hennes, så trygg och varm fylld av kärlek och förtröstan och med ens blev hon lättare till sinnes för det var alltid här, mitt i naturens fantastiska levande skönhet som han var henne närmast
Hon älskade den stora skogen runt omkring sjön, hjortronmyren berget som så majestätiskt reste sig bortom allt badstället i viken, och så holmen med de stora stenarna från fornminnestider där hennes förfäder offrade och tillbad gudarna
"Denna heliga plats, viskandes ett folks historia"
Sjöluftens friska andetag kändes så oändligt befriande att hon suckade djupt och såg tankfullt upp emot himmelen...
"Nu är det nog dags att fara hem, tänkte hon, och tog tag i årorna"
Övriga genrer
av
Alysse
Läst 557 gånger och applåderad av 14 personer Utvald text Publicerad 2021-11-29 04:31
|
Nästa text
Föregående Alysse |