Vinden kylde ansiktet, snöflingor landade på huden och smälte till tårar. Tårar burna av isande kyla, vackra iskristalltårar som drunknar mot en hud av slocknad lava. Iskristaller som kolliderar i en rännil av saltkristaller från tårfyllda ögon. Himlen gråter, världen gråter och människan gråter en bädd av frosttäcke. Slutna ögon öppnar ett mörker, avtäcker ljusets Judas, frambringar varma minnen som dansar vid horisonten smekta av solnedgångens glömska. Där, då, en illusion, en sanning som nu står barfota i ett öde vinterlandskap. Fotsteg bakom svalnar till minnesfragment när yrsnön släcker den efterlämnande kroppsvärmen, små gropar av pressad snö från steg som stapplande sökt... fylls sakta av bomullsmjuk pudersnö, ett mjukt täcke där återuppståndelsen dväljes för varje steg taget. Vinterdimma omger en naken tanke och kropp, en tankeflykt från törnefyllda löften, en fysiskt flykt från en vulkan i förklädnad via pinad passage i en smalnande livsklyfta klädd med frånvända torkade ögon och kvävefyllda andhållningar. Ett vakuum inuti livet. En utandning i en värld av inandningar. Stormsnö sveper över denna vidsträckta och karga värld, den värld som förnimms av kyld hud, piskar främlingen med stigmatiserad kraft och minner om saltstoder av tårar. Stormvinden sjunger sånger från andra världar, toner flyktigt svävande om värme, grönska och glädje, toner som finner väg in i iskalla grottgångar och får hinnor att vibrera, sinnen att lätta och frostindränkta tankar att smälta. Främlingen står där, i vindens sång, i stormens famn, i vinterns omfamning. Naken i själen, med kylans kraft omkring sig, en ensam människopelare i ett hav av ödslighet, ett träd i en vinteröken, ett ljus från universum. Stormsången lockar, manar på och ett steg till skapas i vintertäcket. Ytterligare ett... och ett till... utan riktning, utan mål, bara bort från en exploderad vulkan och frätande lava. Varje steg försvinner bakom, varje steg bakom fylls med iskristaller, varje steg bort blir glömskans rov. Framför framträder nästa steg, som en ljus skugga på vinterhavet, avslöjats av stormsångens mjukt värmande ton, nästa steg, nästa ton, nästa liv, nästa steg, nästa ton, till nästa liv. Vinden kylde ansiktet, snöflingor landar på huden och bär med sig budskap, inbäddat i iskristallernas vibrerande ton, smälter till tårar, tårar som värmer. Stormen driver, avslöjar och döljer, avslöjar livskraft, döljer förtrycket, hyllar flykten. I ingenstans långt bakom hörs inte vulkanens utbrott, känns inte lavans frätande i själen. Ingenstans försvinner bakom varje steg som fylls med ett pudertäcke av fallande himlatårar, som helar fotstegen som stapplar framåt, utåt, uppåt. Varje liv är en vår, varje liv är en sommar, en höst... och varje liv är en vinter. Varje liv är steg.... men varje steg når inte fram. Främlingen når... Horisonten skönjs, ett träd föds diffust, ett träd till. Stormsången vaggar trädens kronor, vinden fångar deras viskningar och ett brus ackompanjerar stormsången. Vinterdiset ger vika, kylan stiger och markens grönska välkomnar stapplande steg. Värme emanerar från träden, från skogen och främlingens tårar torkas upp av mjuka grenar, av ömma löv, av värmande händer. Ljus öppnar ögonen, ömma beröringar väcker döda stenstodskänslor till liv. En iskristall, en snöflinga landar på främlingens kind, viskar farväl och smälter in i en glädjetår. Varma framtidsminnen dansar över nya horisonter och i fjärran erupterar ännu en vulkan.