jag stod där och kisade bort längs den väg som jag kommit

de enda fotsteg jag såg i snön var mina egna

ensamma fotavtryck ledde fram till den plats där jag nu stod

återigen hade jag någonstans hamnat vilse på min väg

och det var hit jag nu nått och där snön föll allt tätare

en snö som nu sakta utplånade mina fotavtryck

…utplånade min historia

iskristaller glittrade på mina stela kinder

det var tårarna som frusit till is i vinden

och som nu reflekterades i månens vita bleka sken

jag frös ända långt in i märgen

där jag nu stod ensam i denna så bistra vinternatt

iskylan bet sig in i min hud …in i varje liten muskel

visst jag kunde skrapa bort de frusna tårarna på min kind

men jag kunde absolut inte spola tillbaka tiden

så fotstegen där i snön …de slutade …just där

Copyright © AndLou