Det är nu hjärtat kraschar.
Nu verklighet blev ett
med mina värsta tänkbara tankar.

Nu känner jag allt.
Inom mig kokar det
samtidigt är det så in i helvete kallt.
Jag vet,
detta är hjärtats innersta tomhet.
Kopplar bort sinnets förnuftiga balans,
faller även om jag ger det en ärlig chans.

Jag letar efter oss i blindhet,
som en vilsen tom poet.
Lever kvar i en förfluten verklighet
även om det inte finns en nuvarande existens I det.

Vilken väg ni än ber mig ta
är det känslans återvändsgränd jag finner,
eftersom saknaden ständigt vinner.