Alla högskolepoäng jag har fångat, alla kilometer jag förbrukat på kall asfalt och nätter jag försökt somna medan hungern ätit sig djupt in i magen, har aldrig handlat om att uppnå något stort. Det handlar inte om prestation och det har det egentligen aldrig gjort. Allting har snarare gått ut på att fly från nuet. Jag har på papper blivit någon med en examen som hjälper mig att få vissa typer av arbeten. Arbeten som jag sedan står och ska hantera utan någon praktisk förmåga att ens leverera, och där klumpen i halsen är min främsta följeslagare medan jag dricker stora mängder kaffe med mina kollegor och låtsas att jag vet vad jag gör.

Jag har även blivit kallad både magerlagd och vacker. En komplimang värmer gott, tänkte säkert betraktaren. Tacka mitt självhat, tänker jag idag, det som fått mig att spendera timmar frysandes i löpspåret och swingandes hantlar på gymmet för att sen somna utmattad med en unken smak i min mun. Skamset ska jag erkänna att jag älskade stunderna när någon benämnde mig som smal och duktig. En sekund kunde även jag acceptera min existens då, och tårögd få ta ett andetag utan ständig ångest. Det var en så konkret belöning på att jag var någonting som är eftersträvansvärt i en värld där jag hade tappat bort mitt eget värde.

Jag har drillat mig själv i självdestruktivitet tills jag inte visste annat än att le och säga att allt ständigt var bra, trots att jag hade tappat bort allting jag en gång vetat. Jag tappade bort mig själv i sökandet efter ett sammanhang och ett lugn i nuet till den grad att jag gick sönder. Lederna värkte, huvudet slutade fungera och mina fötter vägrade bära mig fler kilometer. Jag tvingades stå still och ångesten fick blåsa igenom kroppen tills den slutligen mojnade. Jag läkte sen. Det tog tid och efter ett år trodde jag att jag var frisk och kunde återgå till förväntningarna igen. Det är den senaste lögnen jag sagt till mig själv. För jag kommer aldrig bli densamma igen.

Även om jag idag försöker leva utefter gängse förväntningar så är det som att livet slipat ner mig och gjort mig skör, men också mycket mer beslutsam kring vad som faktiskt är viktigt. Även om jag försöker arbeta heltid och vissa veckor är på gymmet när det öppnar på morgonen och på kvällen lagar matlådor för att vara både ekonomisk, nyttig och tidseffektivt hantera min vardag så mäktar jag inte med i längden. Jag är inte resistent nog längre, och hänger inte med i pulsen som omvärlden förväntar. Att ens spendera en hel arbetsdag på jobbet är att övertrassera energikontot för veckan, och efter några pass på gymmet, det som jag gått till främst för att få adrenalinet att pumpa i kroppen så att jag kan leva på den energin ytterligare några dagar, är det jag som ligger vaken på natten med spända käkar, onda fotleder och en mage som vägrar fungera.

Jag är trött, och fryser fort av förväntningar. De som jag för några år sedan tagit som en utmaning och en adrenalinkick, ger mig nu bara ångest och oro. Och har jag ynnesten att slippa de känslorna och får ta tag i en uppgift utan panik, så ger det mig ingen större tillfredställelse än att den är ur vägen. Prestationen i sig är en icke-belöning som jag helst vill vara utan.

Alla städer jag bott i, alla människor jag träffat för att fylla tomrum i längtan efter samhörighet och alla orosmoln jag burit på har erfarit mig långt över den ålder jag på pappret är. Jag känner mig äldre idag. Jag är en ung kvinna med förhoppningar som rusar i hjärtgropen, men också en trött själ där livet på vägen slitit hårdare än vad jag önskat. Det blir så när jag som duktig flicka överanvänt prestation tills jag slutligen brann upp, och endast en kärna fanns kvar.

Det som gör mig lycklig idag är de på papperna minsta sakerna. Promenader med fyrbenta vänner och min klokaste tvåbenta vän. Solen som smeker ansiktet. Tända ljus över utspridda blad med skrivna ord som värmer själen. Te med honung. Ett varande där samhörighet och kreativitet är grundpelare och där känslor och energier får frodas. Det är en välgörande prestationsfri bubbla för mig. Hur ser din ut?