Ovissheten pickar mina tinningar som trumslagen mot en bastrumma och jag kippar efter luft. Ute blandas syret med molnens kalla tårar och väter de redan rodnande kinderna. Vinddraget är konstant och böljande likt gåshuden på min hud och jag drar halsduken tätare om min kropp. I en ansats till att finna styrka drar jag efter andan, kopplar loss käkarna från sitt ständiga försvarsläge och välkomnar tårarna. Release me.