Det kom ett brev, av den gamla sorten. Med frimärke och sigill. Det var sänt för länge sedan. Från en tid som jag nästan glömt bort. Jag böjer ned nacken där jag sitter vid skrivbordet. Ensam vid det tända ljuset. Ska jag verkligen våga öppna brevet? Ska jag öppna upp min själ igen? Jag möter min blick i fönstrets spegel och tänker på Pandoras ask.

Där fanns en gång en soldat som vägrade skämmas för sig själv. En del lärde sig att ljuga, vem av dom blev du, vem skulle du varit idag? Alla melodier som han älskade dränktes i ett hav av melankoli, som ändå bara var hans egen. Jag grät en hel oscean av tårar och sände kyssar över världens alla hav, när han försvann. Men det kom aldrig något svar tillbaka till mig. Inte förrän nu.

Är jag redo nu, var du, när du skrev brevet? Vågar jag öppna dörren till min själs allra hemligaste kammare? Det finns ingen botten endast ett otroligt djup att falla ned i. Du som sårat, förstört och krossat det som var mitt tar ändå plats bland vackra gamla sånger.  Minnena klättrar tillbaka i mitt sinne, som murgrönan vill klättra över fönterbläcket. Jag höjer brevet mot ljusets låga, ser ditt namn och låter det sakta fatta eld.