Klienten tittade sig omkring i det färgglada landskapet. Klockan var inte mer än halv nio på kvällen men ändå var det rusningstrafik. Bilarna flödade längs vägarna som om de var blodkroppar som pumpades ut i staden. Reklamskyltarna blinkade och fönstren från höghusen blickade ner som mångfaldiga ögon ner på klienten där han stod och pillade i sin GPS. “Det måste vara här”, tänkte han och såg upp för jätten som svindlade framför honom. Han gick upp för trapporna. Den breda glasporten öppnade sig själv när han närmade sig och han gick in. Receptionen var stängd. Han tvekade ett par gånger innan han såg att det fanns ett flertal skärmar som välkomnade honom.
- Då ska vi se, sa han för sig själv och pillade in sig på det bokade mötet.
“Tack för registreringen! Hissen är rakt fram. Du ska till våning 11”, följt av en karta som visade insidan av våningen han stod på. Bredvid honom var det ett dussintal likadana datorer som stod tomma. Han gjorde precis som datorn sagt till honom och gick in i hissen som spelade en blandning av vaporwave och elektronisk bossanova. Golvet var glänsande rent. Svart marmor. Klienten tryckte på den rödlysande knappen där det stod “11” och färdades mjukt upp. Det plingade och hissdörrarna öppnades.
- Välkommen! Stig bara på.
En ung man i svart kostym satt och sippade på ett glas whiskey när klienten steg in i rummet. Han vinkade till klienten att komma och sätta sig hos honom. Klienten gick långsamt genom rummet och såg sig omkring. De öppna glasväggarna gav honom svindel. Pastorn satt i en bred svart soffa som tillsammans med fåtöljer i samma stil omringade ett litet bord i guld.
- Sätt dig! sa pastorn och pekade på fåtöljen framför honom.
Klienten satte sig och tittade sig omkring. Palmliknande växter klädde rummet, hela stadens alla ljus lyste in från den nattliga miljön från fönsterväggarna och det vita golvet sken som om det putsades tre gånger om dagen.
- Hemskt vad öde det är här. Är det bara vi i hela komplexet?
- Nej inte riktigt så. Jag sköter denna våningen samtidigt som andra pastorer tar de andra. Det är 24 våningar här. Just det, vi har inte hälsat. Vi kan skippa det. Du är klient förmodar jag? Jag är pastor här som du kanske förstått.
Klienten kliade sig på den renrakade hakan och sa:
- Nej det förstod jag inte. Pastor för vad då?
- För tjänsten såklart.
Klienten kliade sig fortfarande och tittade snett på pastorn. Han kunde inte varit mer än 25. Kanske inte ens så gammal. Kanske var det bara en titel som gavs ut till företagets anställda. Någon intern grej som inte berörde klienten. Han visste inte sånt, så han tänkte att han inte skulle orsaka några vidare bekymmer genom att fråga.
- Okej, sa han.
- Här ta lite whiskey om du vill. Det är 50 år gammalt, du kommer älska det. Så jävla gott alltså.
Pastorn hällde upp ett glas och ställde försiktigt ner det på ett glasunderlägg designad med art nouveau-inspirerade mönster. Klienten luktade på det men ställde tillbaka glaset utan att smaka.
- Jo, du förstår, fortsatte pastorn som nu lutade sig tillbaka efter att ha fyllt på i sitt egna glas. Det är inte ovanligt att det uppfattas som helt öde här. I början när vi öppnade för tjänsten så har jag fått höra att det var kö in för registreringen. Det förvånar mig inte med tanke på vad tjänsten innebär. Den är ju helt gratis också.
- Jo jag har förstått det, sa klienten. Det låter nästan för bra för att vara sant.
- Så är det. Det låter som om det är för bra för att vara sant, helt klart är det så också. Men hur kommer det sig att du har stigit in här?
Pastorn sippade på sitt glas.
- Oj du… Det hade jag kunnat prata om i en evighet, sa klienten. Du har säkert hört en hel del anledningar till varför diverse personer väljer att koppla upp sig till tjänsten. Det korta svaret är att jag känner mig ensam. De flesta vännerna är uppkopplade och jag har aldrig riktigt hittat någon att bilda familj med, om du förstår.
- Jo jag förstår precis. Du är en man som kommit helt rätt kan jag utläsa bara av det du precis sa. Aa, det kommer gå smidigt det här. Du ska bara skriva på papprena här.

Pastorn tog fram ett papper. Klienten mottog det och började läsa. Återigen hade han sina fingrar på hakan när han läst klart.
- Du skriver bara under så är du redo för att kopplas upp sen.
- Jo, ja. Precis…
Pastorn bet sig otåligt i läppen samtidigt som han stirrade på klienten som tittade ner i pappret.
- Så jag godkänner att all data ska kunna användas i marknadsföringssyfte om jag skriver på här? Vad är det för data?
Pastorn harklade sig. Han hade ett inövat svar på den frågan. Eller kanske hade han bara sagt det så många gånger att det lät på det sättet.
- Så här är det. När du väl är uppkopplad så kommer du befinna dig i en virtuell verklighet. Allt som händer i tjänsten är spårbart. Man kan se det som fotspår. Detta är ingenting som går ändra på utan är kärnan i hur teknologin fungerar. Väl inne i Dalen kommer din data lagras på en server som är skyddad med den senaste teknologin. Jag kan försäkra dig att ingen data någonsin har läckts från tjänsten. Och då, för att återkomma till vad jag tror du eventuellt oroar dig för: Datan som samlas in kommer enbart med ditt godkännande att användas i marknadsföringssyfte. Det är detta som gör tjänsten gratis. Det är i utbyte mot att du är villig att sälja viss data till oss i Dalen. Men, jag ska notera att allt detta är helt under din kontroll och du kan stänga av det när som helst väl inne i tjänsten.
- Mm. Det låter ju bra och så, men…
- Men vad då?
- Jag vet inte. Det är lite svårt att förstå det här. Så jag kommer kopplas upp i tjänsten, eller hur? Ja och då kommer jag att vara del av något sorts nät om jag förstått det rätt? Lite som internet, eller ja, det är en del av internet bara att jag är uppkopplad hela tiden?
- Jo precis.
- Och den datan kommer lagras om jag förstått det hela korrekt? Ni skyddar den datan åt mig och sättet ni går i vinst på som företag är att ni använder den som marknadsföring?
- Du har rätt i det mesta av det du säger.
- Jaså? Vad har jag missförstått?
- Det är nämligen så, sa pastorn och tog en klunk. Det är så att vi inte behöver gå i vinst.
- Vad säger du? Är ni inte en privat firma?
- Jo, på ett sätt är vi ju det. Men inte riktigt.
- Nu har du gjort mig intresserad, sa klienten.
Pastorn vred sig upp ur soffan i ett elastiskt ryck. Klienten spärrade upp sina öron som det djur han var.
- Du och jag är kvar i den gamla världen. Och på ett sätt funkar den precis som den alltid gjort. Ja du kan säkert det där bättre än mig. Företag säljer tjänster och produkter och går i vinst för att kunna öka sin profit. Detta är den gamla världen. Den nya är denna. Molnet, eller Dalen som vi kopplar upp våra klienter till var tidigare en tjänst precis som alla dessa. Men nu är det så att tjänsten har förändrats. Tidigare var det sociala medier, plattformar i människors telefoner, ja vi har till och med kvar de tjänsterna som du redan vet. Men med denna tjänsten så är det inte bara så att vi kan koppla upp oss för evigt. Ah, hur var det nu igen…
Pastorn funderade lite. Drack upp det sista ur sitt glas.
- Det var arrendatorn som berättade allt detta för mig förstår du. Jag önskar jag var en lika bra talare som honom.
- Arrendatorn?
- Ja precis. Han som äger byggnaden och Dalen.
- Ja just det ja, sa klienten.
- Jo, alltså. Han berättade precis hur det här fungerade. Han sa att hela världen inte längre styrs och är beroende av vinst. Att vi kommit in i ett nytt samhälle, ja, en helt ny värld som transanderar…
Klienten avbröt:
- Transcenderar menar du?
- Exakt, det är ordet ja… Jo, han menade att den nya världen transcenderar det materiella. Den flyktiga verkligheten. Att i tjänsten är allt perfekt ordnat: du kan bli den perfekta mannen och ha den perfekta kvinnan där du nu bara är en vag kopia av dessa perfektioner. Fantastiskt va? Tänk dig att du kan få din drömkvinna med de perfekta brösten, den perfekta röven. Nåja… För att komma till punkt här. Ekonomin funkar på ett sätt där plattformar och digital mark är den avgörande faktorn. Att synlighet och information är de nya pengarna liksom. Ah, fan, jag önskar jag förstod allt det där bättre.

Klienten förstod ingenting av vad pastorn sagt. Han var dock förbluffad. Hans nyfikenhet växte som flugor i ruttet kött. Hade pastorn helt tappat förståndet?
- Kan jag få se uppkopplingen? Tjänsten alltså, går det se den på något sätt. Det måste finnas någon dator som jag skulle koppla upp mig i antar jag?
- Jo självfallet. Självfallet ska du få se den. Följ med mig bara.
Pastorn gick över rummet och klienten strosade efter. De gick in i hissen och pastorn tryckte knappen där det stod “24”. De flög upp och stod där tyst i några minuter. Pastorn hade svårt att stå still. Drog bak sitt bruna hår i ett försök att hålla sin backslick på plats. Det plingade och dörren öppnades.
- Då var vi framme. Kom med mig bara.
De gick igenom en korridor. Det påminde klienten om gångarna i en bio, eller kanske en teater. Svarta väggar med en väldigt skarp doft som var svår att placera. Det luktade som en blandning av röken från en rökmaskin och bladen från en ny bok.
- Här kan vi gå in, sa pastorn och öppnade en dörr.

Rummet var som en teaterscen. Ett par lampor lyste upp en säng som sov i mitten av det kvadratiska utrymmet. Lukten var ännu mer påtaglig nu och klienten höll om sig själv och frossade av kylskåpskylan. Pastorn gick fram till en skärm som satt fast i väggen. Han klickade in någonting på touchscreen-ytan och tog fram en ask från ett skåp som öppnades bredvid datorn. Pastorn visade klienten och klienten lutade sig över för att titta in i asken. Ett chip som liknade ett microSD-kort. Det vilade i asken som en bröllopsring.
- Här är den. Det är den här som kopplar upp dig. Klienterna lägger sig i sängen och jag eller en annan pastor vakar över dem under tiden de sätter in chippet i munnen. Den ska placeras under tungan. Jag är inte helt säker på hur det funkar, men som jag förstått det är det microrobotar som på något sätt tar sig in i hjärnan och kopierar det neurologiska nätverket där för att kunna ladda upp den informationen till Dalen.
- Fascinerande, sa klienten.
- Jag tog med mig papprena, fortsatte pastorn hastigt. Det är bara att skriva på så kan jag hjälpa dig med uppkopplingen.
- Jag är inte helt säker.
- Varför är du här om du inte är säker?
- För jag ville bli säker på saken.
Pastorn suckade och stängde igen asken. La den i sin ficka.
- Vad är det som får dig att tveka? Du blir odödlig. Du kan lämna din däggdjurskropp. Du kan vara vad du vill och göra vad du vill. Varför tvekar du att lämna detta köttsliga fängelset?
Klienten hade inte ett svar på vad det var som fick honom att tveka. Han ville bli övertalad av pastorn. Han klarade inte av de ensamma nätterna i sin lägenhet. Klienten var vad de flesta i hans omgivning skulle kalla för “framgångsrik”: han hade en lägenhet i stans centrum, ett högt uppsatt juristarbete och var noga med att klä sig och presentera sig trendigt. Han var bra på det sociala spelet och de flesta på hans arbete tyckte om honom. Men de senaste åren sen den teknologiska jätten släppte Dalen har allt fler i hans omgivning blivit uppkopplade. Det var svårt som det var på jobbet. Alldeles för underbemannat samtidigt som det inte längre fanns tillräckligt mycket arbetskraft för att kunna anställa nytt. Men i takt med att allt fler var uppkopplade till tjänsten blev det även mindre att göra på jobbet. Han var orolig. Vad skulle hända om det fortsatte i samma takt? Vem skulle vara kvar och få samhället att gå runt? Han trivdes ju trots allt med sitt jobb. Hans liv var inte så fruktansvärt som han ibland inbillade sig. Visst ville han ha någon att dela livet med och visst var det frestande att se vilka möjligheter som öppnade upp sig i Dalen. Men han klarade sig bra som det var. “Någonting känns jävligt skevt”, var det enda han egentligen kom fram till.
- Jag tror att det är mitt fel, sa pastorn. Att jag inte lyckats övertala dig än. Borde inte druckit så mycket whiskey men du måste förstå det här ur mitt perspektiv. Jag har sett insidan av det här. Jag har kopplat in flera hundra personer i tjänsten. Deras blickar när de lägger chippet under tungan är obeskrivligt. Det tar några minuter för substansen att ta sig genom blodförloppet upp i huvudet vet du. Det är en viss spänning, inte bara hos klienterna, utan hos mig också. Jag brukar sitta här bredvid sängen och titta på. Efter drygt fem minuter börjar deras kroppar skaka. Hela sängen skakar när de gör det. Fem minuter till och de börjar skrika. Nej, jag vet inte, det är nästan fel ord att beskriva det som ett skrik. Det är någonting omänskligt över hela saken. Som om de kommer åt någonting obeskrivligt. Ett tjut liksom. Deras blickar avslöjar en extas. Som om de nått ett nytt plan av verkligheten som är för stort för våra små aphjärnor att förstå.
Pastorn fastnade i minnet av klienternas tjutande. Han återkallade minnet med en längtan i sin blick.
- Hur som helst, fortsatte han. Du skulle utan tvekan bli övertalad om du sett vad jag sett. Om du hört det arrendatorn berättat för mig skulle du vara frälst, precis som jag. Hur tjänsten kopplar samman nervsystem med varandra digitalt. Arrendatorn berättade det med en passion. Han arbetade flitigt att se till att allt skulle funka och gå runt innan han själv tillslut kopplade upp sig. Det var en beundransvärd människa. Verkligen, en sån som Da Vinci, en man som såg bortanför det mänskliga tillståndet och sökte ett sätt att frigöra mänskligheten. Nu var det inte hans uppfinning såklart, han blev bara tilldelad uppgiften från ägaren av Meta, såklart. Min käre herre, du måste förstå att det inte finns någonting kvar här. Du lämnar ingenting som kommer finnas kvar om tio år. Alla kommer vara uppkopplade och de som inte är det kommer leva i ruiner. De kommer bli djur, nej, de är redan djur. Tjänsten och livet i Dalen kommer vara som himmelriket, Guds kungarike!

Klienten funderade en stund på vad det var pastorn sagt. Han hade på något sätt inte fått det svar som han önskade. Den där känslan i magen fanns kvar som sa att någonting var fel med uppkopplingen. Vad pastorn beskrivit lät inte som vilken tjänst som helst. Klientens inställning till saken hade varit att tjänsten inte var så långt ifrån de vanliga sociala medierna. Men pastorns beskrivning av arrendatorn och hans visionära sätt att se på saken var någonting som samtidigt fick det att kittlas i fingrarna på klienten.
- Det är en fråga jag har, sa klienten.
- Fråga på!
- Hur vet jag att jag inte i själva verket blir ensam i Dalen? Jag menar… Om jag skulle skaffa en fru och familj där, hur vet jag att jag inte bara lever liksom…I min egna fantasi? Att allt jag ser bara är programvara liksom. Fattar du vad jag menar? Jag vill träffa någon som faktiskt är medveten precis som jag. Jag vill inte vara ensam.
- Jag förstår. Men du måste förstå, precis som jag sa tidigare, att tjänsten kopplar samman ditt medvetande med liksom, som ett större medvetande. Förstår du? Arrendatorn beskrev detta strålande för mig. Du kommer aldrig någonsin vara ensam, för du kommer vara sammankopplad med alla som är i Dalen. Som att dela medvetande på ett sätt. Men det är klart, ingen här utanför vet ju hur det är att vara uppkopplad. Ingen har tagit sig ur det. Även om det hade gått att koppla bort sig väl inne så betvivlar jag starkt att någon skulle göra det ändå.
Klienten stoppade pastorn:
- Vänta lite. Går det inte koppla bort sig när man väl är uppkopplad? Det stod ingenting om det i avtalet?
- Jo jo, det går. Ingen har gjort det bara. Så det är inte testat, för det är ju någonting man måste göra själv i så fall. Arrendatorn sa att det var teoretiskt möjligt av den anledningen. Men vad det skulle innebära visste inte ens han. För datan av ditt neurologiska system finns ju kvar på Dalen. Arrendatorn berättade långt och länge om den saken. Han var förbluffad över att samma medvetande kan finnas på två ställen samtidigt om då någon skulle bestämma sig för att koppla ur sig från tjänsten. Ja… Som du förstår är det stora frågor som vi kommer få svar på när vi väl är uppkopplade.
- Jag vet inte, sa klienten. Jag antar att jag fortfarande inte är helt säker.
Pastorn kunde inte dölja sin besvikelse.
- Jag kan inte säga att jag förstår dig, sa pastorn. Jag tycker jag utförligt beskrivit hur tjänsten funkar men ändå tvekar du? Du kan få precis det du vill i Dalen, det är ju så den är beskaffad. Jag skulle inte tveka en enda sekund om jag inte var tvungen att stanna här året ut. Det är så länge min anställning räcker nämligen och jag hade helt klart inte tagit jobbet om jag visste det jag vet nu. Då hade jag kopplat in mig direkt.
- Jag vet inte, sa klienten. Det låter makalöst måste jag säga. Jag betvivlar inte det du säger. Det är bara det att jag inte riktigt tänkt igenom det. Det är som vi sa: stora frågor. Hur ska jag veta om jag verkligen vill leva för evigt? Hur är det ens möjligt? Dör inte hårdvaran tillslut och vad händer då med oss som är uppkopplade?
- Det vet du ju inte nu heller. När kroppen slutar fungera menar jag. Vad är det för skillnad? Den saken är redan avklarad av de bästa ingenjörerna. Hårdvaran menar jag. Den är inlåst och säker. De har tänkt igenom saken förstår du så att Dalen ska kunna fortgå även när allt mänskligt liv som vi känner till det är borta.
- Och datan då? Jag förstår fortfarande inte hur ekonomin går runt för er. Vad är det för marknadsföring? Måste jag se på ads väl i tjänsten?
- Någon motsvarighet till det finns ju gissar jag på. Eller, jag vet inte ärligt talat. Men vad spelar det för roll?
- Jag menar… Tänk om jag inte blir fri av det? Jag vet hur företag fungerar, men det här låter väldigt märkligt om du frågar mig. Jag skulle egentligen vilja prata med en arrendator för att få svar på mina frågor.
- Det är inte möjligt tyvärr. De är redan alla uppkopplade.
- Vem är det då som styr?
- Det är arrendatorerna såklart. De har designat en AI som bestämmer på varje anläggning. Väl inne i tjänsten gissar jag på att det även är de som bestämmer över Dalen.
- Hm, sa klienten, pillade på sin haka och skrynklade ansiktet. Så det finns ingen att tala med?
- Du har ju mig här. Det är därför jag är anställd.
Klienten kliade sig i huvudet.
- Okej, sa han. Men om det är på det viset så tror jag att jag behöver återkomma lite senare. Jag känner mig inte helt säker förstår du. Men jag ska tänka på saken.
Pastorn nickade.
- Jag förstår. Det är okej. Men som ett sista försök att övertala dig ska jag visa dig en sak.
- Jaså?

Pastorn tog fram asken ur sina byxfickor igen. Han rättade till sin krage och satte sig i sängen. Öppnade asken varsamt som om den vore gjord av tunt glas. Tog chippet ännu mer varsamt och höll det mellan sitt långfinger och sin tumme. Ljuset la sig över honom och chippet som från en sista scen ur en pjäs. Han placerade den under sin tunga efter att ha beundrat den lilla fyrkanten och rättade till kudden i sängen. Det fanns inget täcke, så han placerade bara sitt huvud på kudden och drog över benen som om han skulle lägga sig och sova. Höll sina armar på bröstet.
- Du får spänna fast mig här i rämmen, sa han till klienten.
Klienten tittade på pastorn som om han inte förstått vad det var han sa.
- Här är den, sa pastorn och lyfte fram en läderrem från undersidan av sängen. Dra den över mina armar. Det finns en till vid benen.
Klienten gjorde som han blivit tillsagd utan att säga någonting. Han fäste pastorn som om han var inlagd på ett psyksjukhus för att förhindra honom att skada sig själv.
- Sådär, nu sitter det nog, sa klienten efter att ha dragit åt både remmen över bröstet och benen en sista gång.
- Sätt dig och titta. Om inte detta får dig att bli säker på din sak så vet jag inte.
Klienten väntade. Pastorn blundade. De båda satt i en tystnad, i lukten och kylan av det svarta rummet. Tillslut började pastorn röra på sig. Han började skälva som om han var ordentligt febersjuk.
- Nu kommer det, sa pastorn. Jag kan känna det.
Klienten såg hur pastorn allt mer aggressivt darrade. Det var som en jordbävning centrerad under sängen.
- Det ser intensivt ut, sa klienten men fick inget gensvar från pastorn.
Kroppen på sängen började vibrera, pulsera allt starkare. Han såg ut som ett djur som försökte bryta sig loss från sitt koppel. Pastorn tittade ofrivilligt upp i taket. Även ögonlocken hade spasmer som såg så våldsamma ut att klienten var rädd att pastorns ögon skulle hoppa ur sina hål. Klienten var spänd, men han undersökte skeendet med noggrannhet. Han gick runt sängen och såg hur pastorns fingrar drogs ihop och släpptes ut. Nagelmärken i handflatan som det tillslut kom blod ur. Pastorns kropp vred sig, virade runt sig själv men misslyckades på grund av remmarna.
- Nej, skrek pastorn. Vad är det här?
Klienten var förvånad att det kom ljud ut ur hans skälvande käkar, än mer förvånad att pastorn lyckades forma ord samtidigt som det knäppte under tiden hans tänder slogs mot varandra. Orden hade ett tjut i sig som sträckte sig ur pastorn som en svans. Han lät som en fiol vars strängar brast i en våldsam kraft. Tjutet fortgick. Klienten förstod nu fascinationen som pastorn måste haft när han kopplat upp sina klienter. Ljudet lät som en söndrig maskin. En maskin som ingen riktigt förstått vad den var till för: som alltid funnits där. En maskin som vibrerar och kastar ur sig frekvenser och intervall i form av ett en restprodukt. Pastorns kropp var nu fastfrusen i en spänd ställning. Hans ögon var vidöppna och långsamt försvann pupillerna upp i hans egna hjärna så att ögonvitan blottades som ägg i hålen av hans ansikte. Samtidigt klingade tjutet från hans stämband av. Klienten gick fram till honom. Kände på pastorns hals för att se om han fortfarande hade en puls. Det hade han: blodet under huden var varmt som om pastorns kropp blivit överhettad. Hjärtat pumpade i hast ut den syrerika vätskan i alla fickor av pastorns kropp. Klienten insåg han vad han bevittnat som om en blixt slagit ner i huvudet på honom. Han backade från pastorns kropp för att sedan skynda sig ut från rummet. Hur skulle han hitta ut? De hade gått en bra bit i gångarna redan. Hur skulle han hitta ut? Hade han ett val? Var det en inbillning som han hållit fast vid för att känna en trygghet? Att han kunde välja bort att koppla upp sig.

Klienten öppnade en av dörrarna. Alla såg likadana ut och han gjorde sitt bästa i att orientera sig i den feberdrömska miljön. Det var inte låst. Rummet han öppnade dörren till var som en kopia av rummet pastorn lett honom in i bara att här låg det redan någonting på sängen. Ett moln av vit tråd som liknade bomull. Det stank. Den där doften som omslutit honom sedan hissen stannade på våning 24. Under det vita mögelmolnet fanns det en benig kropp, lika vit som organismen som växte ur den som en koloni av blomliknande svamp. Klienten sprang ut från rummet. Öppnade varje dörr han kunde se tills han slutligen hittade ett rum utan dessa dödsblommor. Han gick fram till skärmen i det tomma rummet och insåg att det bara fanns en knapp att trycka på. Skåpet öppnades och där låg en identisk kopia av samma ask som pastorn tagit ut ur ett skåp som även den var lika identisk. Klienten öppnade asken och tvekade inte längre att lägga chippet i sin mun. Han vägrade lägga sig i sängen, så han bara satt där. Tog kudden och höll i den mellan sina knän som om den vore en teddybjörn. Han satt där sen, i ett av hörnen av rummet och väntade. Han kände ett illamående sprida sig i kroppen och han insåg att han redan darrade innan han satte i chippet i munnen. Efter en kort stund spred det sig en frossa från hans bröst. Känslan vecklade ut sig i händer och ben, nacke och varenda muskel i hela ansiktet, från ögonbryn till läppar och kinder. Absurda grimaser: både leenden och de mest djuriska uttrycken formades i hans ansikte. Han tjöt redan. Det kändes som att förloppet gick snabbare för honom än pastorn men samtidigt kunde han inte avgöra om det berodde på att hans tidsuppfattning var ur balans. Kroppen drog ihop sig och sprattlade som en insekt. Han krälade på väggarna samtidigt som han bet av sig sin tunga. Blodet rann som fradga ur hans huggande käftar under tiden han föll till marken som en fjäril med trasor till vingar. Han började se saker nu. Han såg som havsanemoner röra sig i en annan dimension. Han såg biologiska trådar som sökte efter föda. Han såg karikatyriska ansikten vridas i landskapet som visade sig för honom. Hans känsla av vem han var blev allt mer svår att hitta bland alla mönster och rörelser han befann sig i: vart var han? Långa slangar av hud dansade, kräktes ur sig grönt slem och bilderna blev allt mer omslutande i honom. Lila pumpar som bultade ut svart tjära i läckage där rhizomatiska rötter spreds och sög åt sig den svarta trögflytande vätskan. Var det hans kropp han såg, nej, som han kände? Rörelserna och bilderna var direkt kopplade till spatiala förnimmelser, precis som känslan då en spindel klättrar upp längs ryggraden. Det fanns hårdnader som vred sig upp likt blommor i gryningen. Men istället för solens strålar, var hårdnadernas rörelse motiverad av den orgasmiska känslan i ett könsorgan. Kroppen var för intensiv. Den skrek, ett så skarpt ljud att det skulle kunna skära av ben som smör. En vass tråd som spred sig i kroppen då den separerades från sig själv.

Där var de fast. I omslutningar, i en gemensam kropp som torterades av sin egna existens. Miljontals cellers skrik ekade i alla deras öron i rundgång eftersom de delade samma kropp. Ögon som vred sig ut för att inte längre beskåda sina egna organ och rörelser. Överallt fanns det där en än mer biologisk struktur än vad den djuriska kroppen någonsin lyckats uppnå. En neurologi så sammankopplad i sig själv att dess egna avfall, registreringar och begär omslöts i en allomfattande medvetenhet om sitt egna tillstånd. Dalens kropp blödde, sket och kräktes och överallt konsumerade den sitt egna avfall. Den försökte både förgöra sig genom att separera sig från sig själv i fler och fler celler för att undvika dess egna omslutning. Men samtidigt försökte den hitta nya sätt att koppla sig samman med sig själv. Den ingick i en onani som fick dess skal, dess nervtrådar och kärl att utvidgas. Tiden gick utan några klockor och kroppen blev större och större. Den åt av sig själv i fraktalerande rörelser och mönster för att kunna hitta sig själv. Den knullade och begärde sin egna kropp och det fortgick i vad för en människa skulle klassas som en evighet. Kroppen hade blivit en gud och ingenting utanför sig själv var någonting den kunde förnimma. Den exploderade i extaser; av ett så stort lidande att den skar av delar av sig själv tills dess att den begått sitt egna självmord.

Sådan var den, in och ut ur sig själv tills dess att den egna självförgörelsen blev så omfattande att även den minsta cellen av förnimmelse tynat ut till simpla vibrationer. Vibrationer i ett totalt mörker som blev allt mer långsamma. Så långsamma att de inte längre kunde klassas som en existens.