I

En glödlampa vinglade i taket, blinkade i ett frenetiskt ljus som störde Orpheas nyöppnade ögon. Tapeterna var upprivna längs väggarna, bleka av fönstrets ljus och damm. Hon reste sig ur sin gnällande säng och satte sig på dess kant. Sjönk ner med rumpan samtidigt som sängkanten pressade under hennes beniga lår. Det tog en stund innan hon vande sig vid gravitationen. Hon snurrade några varv i sitt huvud efter att hon ställt sig upp. Det luktade instängt, kanske var det möglet i ena hörnet av taket som orsakade den doften. Hon nyste två gånger och gick till fönstret för att dra upp gardinerna. Ett barn skrek i lägenheten under. Orphea hade ett svagt minne av att det brukade vara så. Landskapet utanför kändes också bekant: hålet i vägen tre våningar ner, byggnadens spruckna fönster och nerrasade tak. Hon kunde inte avgöra om solen var på väg ner över horisonten eller om den vandrade uppåt.
“Just det”, sa hon för sig själv. “Det är ju det här som är grejen”. Hon mindes att hon hette Orphea. Att livet var det här; den här platsen. Samtidigt rörde det sig i hennes mage. Det smärtade av hunger. Hon haltade fram till köket. Öppnade kylskåpet och slogs av en vägg av dofter. Det som fanns i kylskåpet kunde hon inte känna igen. Ruttnanden och mögel hade tagit över apparatens insida. “Just det”, sa hon igen för sig själv. “Det finns ingen elektricitet. Jag är ju knäpp”. Barnet skrek fortfarande i lägenheten under, ljudet trängde sig genom fläkten i spisen. Orphea haltade vidare över det grusiga golvet, placerade fötterna försiktigt för att inte trampa i glassplitter. Det var svårt att se ordentligt. Det fanns ingen lampa i köket och fönstret hade spikats igen med kartong för att undvika att de kalla vindarna skulle blåsa igenom. Väl inne på toaletten kräktes hon i handfatet. Det smakade magsyra i munnen och brann i halsen. Hon satte igång kranen och rostigt vatten spolade bort den vätska som kommit ut ur hennes mage. Hon letade med ena handen längs väggen för att hitta strömbrytaren. Hon blev förvånad att lampan fortfarande funkade. Hon såg förvåningen i sin egna spegelbild. Där stod hon: fettigt mörkbrunt hår som låg rakt ända ner till svanken på henne. En näsa som borde varit rak om det inte vore för att hon vid något tillfälle brutit den. Blek som ett lik, där det enda tecknet på liv var de fylliga läpparna. Hon mindes inte hur gammal hon var, men hon såg att hon i alla fall inte hade fyllt 40; kanske inte ens 30. Det gick inte avgöra om hon såg äldre ut på grund av det slitna ansiktet. Rynkorna runt ögonen och ryckningarna i ögonlocken kunde lika gärna bero på den hårdnade värld hon kastats in i.
Över hennes spegelbild hade någon skrivit med ett rött läppstift:
“Glöm inte Mnemosyne!”. Var det hon som hade skrivit det? Hon kunde inte minnas det. Hon tänkte dock att hon inte hade något annat val än att anta att det var en påminnelse till sig själv.
“Mnemosyne?”, sa hon högt. “Mnemosyne…”. Hon förstod inte vad det betydde, så hon gick ut efter att ha druckit lite vatten från sina händer och rotade fram en penna. Ingen funkade av de hon kunde hitta. Återvände till badrummet och hittade ett läppstift som nästan var förbrukat. Hon skakade men lyckades efter en stund bokstavera “Mnemosyne” på undersidan av sin vänsterarm.
“Så”, sa hon. “Nu glömmer jag kanske inte det”.
Magen vred på sig. Jävlar vad hungrig hon var. Hon insåg att hon var tvungen att ta sig därifrån för att hitta någonting att äta. Hon kunde inte minnas vad som annars skulle hända, men hela kroppen hängde som en blöt trasa över henne. Ytterdörren var den enda dörren i lägenheten som antingen inte var helt försvunna eller hade ena gångjärnet löst. Hon gick ut till trapphuset och slogs av smärtan i sin häl. Lutade sig mot väggen och lyfte upp foten. Spottade i sin hand och torkade av de smutsiga fötterna. Ingen yttre skada vad hon kunde se eller känna.
“Jävla helvete”, svor hon. Rättade till sin långa trasa till skjorta och stödde sig vid handledaren när hon gick ner för spiraltrapporna. Gick förbi lägenheten där det förbannade barnet skrek och ner mot utgången. På väggen vid entrén av lägenhetskomplexet stod återigen det där ordet: “Gå till klippan. Där är Mnemosyne”.
Orphea gick försiktigt ut för att återigen undvika det krossade glaset som låg som strössel över marken. Väl ute bländades hon av ljuset. Hon höll handen över pannan för att skapa skugga för sina ögon. Ett par människor vandrade förbi henne på gatan. En man och en kvinna, lika slitna som hon. Mannen pekade framåt och kvinnan tittade förblindat mot uppförsbacken som var framför dem.
“Ursäkta!” ropade Orphea till dem. Mannen tittade tillbaka mot henne. Orphea haltade mot dem och mannens förskräckta blick sänktes som om han insåg att hon inte skulle vara ett hot mot dem.
“Ursäkta, men vet ni vad det här betyder?”. Orphea visade sin arm. “Mnemosyne, vad är det?”, fortsatte hon.
“Mnemosyne? Har du glömt det?”, sa mannen. Kvinnan gömde sig bakom honom. De båda var klädda i trasiga jeans. Han även med en jeansjacka utan någonting under. Hon med en för stor hoodie med fettfläckar och slitna ärmar. Orphea skämdes att bara stå där i trosor och en skjorta. Hon tänkte inte på att det kanske hade varit bra att leta fram kläder och skor innan hon gick. Någonting med den saken kändes meningslös, som om hon redan hade letat.
“Jag hade skrivit ner det, men jag minns inte varför”. Mannen nickade som om han förstod. Han pekade åt solens håll, upp för backen längs gatan. “Mnemosyne ligger uppe på klippan i änden av staden har jag fått höra. Den som tar sig dit ska få tillbaka sitt minne”.
“Få tillbaka sitt minne?”, frågade Orphea.
“Ja”, svarade han. “Lycka till”. Han tog tag kvinnan i handen och de gick i rask takt iväg från Orphea. Hon började samtidigt inse att fler personer var på väg åt samma håll. Gamla som unga syntes till i lutningen av gatan. Den var linjär med byggnader längs dess sidor som om den skar av staden på mitten. Instinktivt sprang hon in i gränden, lät den varma asfalten bränna henne och slita upp huden under hennes fötter. Hon ramlade nästan, men gömde sig bakom en hög av skrot.
“Har du mat?”. Rösten flåsade i Orpheas nacke. Fick hennes hud att knottra sig. Där var en medelåldersman. Hans ögon var vänliga och han log med de bruna tänder som fanns kvar i hans mun.
“Ser det ut som att jag har mat?”.
“Nä, det var ju synd”. Mannen luktade på henne. Orphea backade iväg från honom. Han följde efter. Hon tog skrotet hon hittade omkring sig och kastade på honom men i stunden hon gjorde det sprang han och tryckte upp henne mot förfallande tegelväggen. Bet henne i armen och började äta. Orphea skrek men var för svag för att rubba mannens arm som tryckte mot hennes hals. Blodet forsade från köttsåren och kletade hela mannens ansikte rött. Det dröjde inte länge innan Orphea kunde se sitt medvetande rinna ut i mörker.
Och mörkret kom. Hon föll in i en brunn inramad av det sista som fanns kvar av henne. Hon drömde att hennes fitta var igenväxt. Hon var höggravid och sket ut ett barn ur sin anal. Klädd i avföring låg det på marken men när hon torkade av barnet såg hon det sprudlande livet som fanns i dess ansikte. Den sken som solen i sina skrik som en vildvittra. Orphea vaknade. Lampan blinkade som om den försökte frammana migrän tillsammans med barnets skrikande från våningen under. Hon satte sig upp, torkade sina ögon. Jävlar vad hungrig hon var.

II

Hon knackade på dörren.
“Är någon där?”. Hon höll sitt öra mot den missfärgade dörren men bemöttes inte av några andra ljud än samma barnsliga stämband.
“Kan ni få tyst på barnet?”, fortfarande inget tecken på någon vuxens närvaro. När hon öppnade dörren och klev in i hallen såg hon att det fanns ett par sandaler i en hög med utslitna skor. Det var de enda som hela nog för att användas av högen med skräp. Hon satte dem på fötterna och fortsatte in genom den avlånga hallen, ut i vardagsrummet. Skräp, bruna dofter som fick Orphea att hålla sig för munnen. I vardagsrummet lyste solen upp en fåtölj. Där satt ett lik i dammet som reflekterades av ljuset. I likets famn låg barnet som fortfarande skrek sitt bedövande jävla skrik.
“Så ja… Så ja, så ja. Håll käften ungjävel”. Orphea närmade sig liket vars hud låg som ett skrynkligt lakan över skelettet. Musklerna hade tynat bort och ansiktet på kroppen kunde inte dölja konturerna av skallen.
“Jag ska bara ta dig lilla vän”, sa hon och sträckte sig för att plocka barnet från likets famn. I samma stund som hon avlägsnade ungen, vred sig liket. Kroppen hyperventilerade och tittade på Orphea med de vitnade ögonen som nästan såg ut att ramla ut ur sina gropar. Orphea ryckte, trillade nästan baklänges med barnet i famnen.
“Helvete”, utbrast hon och stirrade på varelsen som satt fast i fåtöljen. Håret på den låg som en lång blöt päls ner över dess axlar.
“Ää-lp”, yttrade den med all kraft som fanns kvar i dess skrumpna lungor. “Äää-lp”. Orphea stod som en staty med barnet som nu äntligen hade tystnat.
“Nej”, sa hon tillslut.
Hon gick ut i vad hon gissade var köket. Lägenheten liknade hennes egna, men förfallet var än värre. Skräphögarna nådde taken och det gick inte längre urskilja vissa objekt. Det stod apparater som en gång hade haft en funktion men som nu stod i total glömska. Saker som hade knappar och grejer att skruva på, men vars användningsområde, om det ens hade funnits en sådan, varken gick lista ut med förnuftet eller genom att testa sig fram. De var till och med för tunga för att slå ihjäl någon med. Ur dem hängde det trådar som om sakernas tarmar trillat ur. Kanske funkade de inte längre, precis som Orpheas kylskåp. Kanske fanns det inte någonting där som skulle funka.
I allt skräp lyckades dock Orphea hitta en kökskniv. Den var trubbig, men vass nog i spetsen för att vara värd att använda. Hon la barnet på golvet. Kände hungern sprida sig över hela kroppen till den graden att hon skakade i kroppen. Barnet låg där, precis som i hennes dröm alldeles skinande av liv. Smutsig, men inte döende. Orphea blev blöt i ögonen av synen. Hur kunde ett så vackert barn finnas till bland allt detta skrot och skräp? Den lyste som om den var en ängel fallen från himlen. Det var nu hennes barn; hennes livskraft. Hon högg den i ansiktet med all styrka hon hade. Barnets skallben var mjukare än vad hon hade förväntat sig. Hon drog ut kniven och tittade på det blodiga bladet. Slickade på det. Smaken av järn fyllde hennes smaklökar av euforiska intensiteter. Hon tungade vidare på knivklingan tills den blev fri från den röda färgen av livsvätska. Som en asätare åt hon från barnets mjuka kropp. Hon åt allt och njöt av de smaker som gömde sig i musklerna, levern och hjärtat, tills dess att det enda som fanns kvar var tarmar, urinblåsan och ben. Varelsen i vardagsrummet tjöt i missfärgade toner av sorg.
Orphea lämnade lägenheten men satte sig en stund på trappan ner till utgången. Hennes ansikte var täckt av blod från näsan ner till halsen. Hon slickade sig runt läpparna, gjorde ett hopplöst försök att torka bort det redan koagulerade blodet och trippade sedan ner ut till solens ljus. Sfären som hennes medvetande utspelade sig i hade lyfts upp av måltiden. Hon kände hur blodet i hennes kropp rörde sig allt mer oförhindrat, hur hjärtat pumpade stadigt. Hur lungorna fyllde hennes kropp med liv som om de vore stora säckpipor. Hela hennes kropp sjöng. Smärtor som hon inte visste att hon tidigare hade märktes nu av i deras avsaknad, samtidigt som hälen tycktes mirakulöst botad. Väl ute kunde hon se ett flöde av kroppar som vandrade upp längs gatan. De rörde sig målmedvetet som om de var på en pilgrimsfärd eller på väg till en karneval. De pekade åt samma håll, tittade uppåt i samma vinkel. Orphea tittade hon med, men hon förstod inte. Gatan sträckte sig långt; hela vägen ut från staden men i dess ände syntes inget annat än en kulle klädd i barrträd. “Mnemosyne”, läste hon på sin arm. Hon hade förmodligen skrivit det där men hon kunde inte minnas varför eller ens vad det betydde. Uppenbarligen var det någonting viktigt.
Ut över gatan stönade de personer som såg hennes närvaro. Skrämda blickar, svaga kroppar. Några av dem drog sig upp med hjälp av händerna, även fast att uppförsbacken inte var så brant som de fick det att se ut som. De undvek henne och till en början förstod hon inte själv varför, tills dess att hon insåg att det måste berott på blodet som färgat underdelen av hennes ansikte rött, och kniven som vilade i hennes högra hand. Hon gick tvärs över gatan, ignorerade människornas skrik och kramper, i jakt efter mer mat. Inne i gränden satt en man. Han var tunnhårig med små smala ögon som satt långt ifrån varandra.
“Har du mat?” frågade han.
“Nej, har du mat?” svarade Orphea. Mannen tittade på handen som höll kniven.
“Nej, nej, nej. Det har jag inte. Varför skulle jag i så fall fråga?”.
“För att du vill ha mer mat?”. Orphea gick närmare honom. Han satt gömd bakom en skrothög med objekt som inte gick urskilja från varandra.
“Jag bara sitter här. Gör ingen skada. Det är väl okej att jag sitter här?”, sa han.
“Jag bryr mig inte om vart du sitter”.
“Åh, tack. Bra. Bara bra. Ska inte du också leta efter Mnemosyne?”.
“Nej, jag minns inte vad det är”.
“Jaså? Nej, nej. Det gör inte jag heller. Jag vet inte om någon egentligen minns det”.
“Inte vet väl jag det?”.
“Nej det är klart. Gå du förbi här, de där, du vet. De där är där borta. De förgätna. Det finns ingen mat här. Du får gå vidare”.
“De förgätna?”
“Ja, men, har du glömt dem med?”.
“Det verkar så”, sa Orphea och blåste ut svart snor ur sin näsa.
“Du kan gå och ta en titt. Det finns ingen fara i det”. Orphea drogs av en nyfikenhet. Kunde det vara en förgäten hon träffade på i lägenheten under sig? Som förlorat sin styrka. Som blivit allt mer en del av de ting som inte längre gick urskilja från varandra.
Hon gick förbi mannen och fortsatte in längs gränden. Det brann från en tunna; hon hade glömt hur skön värmen var mot huden. Köttet som grillades över elden spred sig in i hennes näsborrar. I stunden som hon vände sig mot tunnan för att värma sig och lukta på köttet, såg hon att mannen hade följt efter. När han väl såg hennes blick sprang han mot henne. Hon plockade upp ett metalliskt skräp från marken och kastade det mot ansiktet på honom med vänsterhanden. Det träffade och fastnade i hans mage.
“Mmmpf”. Orphea gick närmare, där han nu var ihopsjunken och krälade som en fluga som saknade sina vingar.
“Kan du snälla hjälpa mig ta bort den? Snälla döda mig inte”.
“Jag har ingen anledning att döda dig. Åt precis”, sa hon, trots att hon fortfarande kunde känna hungern breda ut sig.
“Åh tack, tack. Du är så förbarmande. Du kan få min mat. Ta vad du vill. Mina kläder är dina om du vill det. Bara döda mig inte”. Hon observerade honom. Hur han bad och grät. Hur desperationen i hans ögon förlamade hans ansikte. Hon kände en avsmak; ett så starkt äckel gentemot hans sätt att förhålla sig till sitt egna liv. Till sin egna död. Äcklet hon kände var värre än det hon kände gentemot den förgätna; åtminstone hade den gjort allt för att hålla sitt egna barn vid liv. Men denna mannen. Hon såg hur han bara följde sina egna impulser. Om det var hon som var i hans plats, där han stod med kniven över henne, då kände hon ända in i sin egna benmärg hur han hade skrattat. Njutit åt sin egna makt över någon annans liv. Det handlade inte om mat för honom; det handlade om en sorts psykisk masturbation.
“Dra fram din kuk”, sa hon.
“Okej! Okej, jag gör vad som helst för dig, min vackra härskarinna!”. Han knäppte upp sina byxor. Sparkade av sig dem försiktigt för att undvika vidare smärta från den lilla metallsaken som fortfarande satt inborrad i magen på honom. Inga kalsonger fanns där under och hans kuk hängde som en missformad hudflärp från den spinkiga kroppen. Hans reaktion förvärrade hennes avsky för honom. Det var som om han var villig till det. Var det för att hon var en kvinna? Hon trodde inte att han hade någon sjuk sexuell attraktion i stunden, men villigheten att offra sig själv på det sättet orsakade någonting så groteskt äckligt i henne att hon var beredd att spy över honom för att förbättra åsynen. Istället tog hon på sig byxorna. De var dock alldeles för stora för henne, varför hon tog av sig dem igen.
“Vad gör du?”, frågade mannen samtidigt som hon satte sig ner bakom honom och drog runt ena byxbenet runt hans hals. Hon knöt åt hårt; någonstans i hennes ryggradsminne fanns där kvar hur man gjorde en knop. Han började kippa efter luft när hon släpade honom längs den skeva och brötiga marken. En bit in satt där tre nakna kroppar som bad till väggen som lystes upp av det orangea solljuset. Därpå stod det med stora blodröda graffitibokstäver: “Mnemosyne”. Det hade lika gärna kunnat ha skrivits av blod; från bokstäverna hade färgen hunnit rinna ner innan den torkat.
“Här”, sa hon. “Ät”. De slutade be. Hon knöt fast andra byxbenet i en metallstolpe när de rörde sig som med rostiga leder; som om de inte mindes vilken ordning de behövde röra sig för att komma fram till mannens färska muskler. De hade två saker gemensamt med Orphea: de visste varken vad Mnemosyne innebar, eller varför de bad till namnet. Men det viktigaste var att de, precis som hon, var hungriga. I mannens skrik gick hon därifrån. Värmde sig vid elden, vilade benen och åt det kött som mannen tillagade då hon hade kommit.

III

Orphea visste inte bättre än att följa strömmen upp för gatan. Hon stönade sin väg förbi de som vandrade framför henne. De höll på att förgöras av vandringen; hungern var deras värsta fiende. En del försökte döda varandra. En äldre dam blev uppäten av en ung tjej. De hade kunnat vara släkt, tänkte Orphea. Hon beblandade sig inte. Av de flesta hon kunde se var hon starkare, varför hon inte kände sig hotad av folkmassan. Solen stod som stilla på himlen; hettade som i en öken över staden som allt mer liknade en soptipp. Ett av husen hade spruckit som ett timglas, men istället för att det rann sand ur den rann det skrot och prylar. Saker som var värdelösa. Varför fanns det så mycket saker? Så mycket skräp? Orphea förstod det inte. Det var som om världen var döende. Som om hon vandrade på en döende Gud som inte själv kunde minnas vad det var den höll på med. Var Gud dement? Eller var det bara en tanke; en bild projicerad för att förstå någonting av det som hände omkring henne?
Vid stadens ände stod nedlagda fabriker. Allt i betong och taggtråd. Längs murarna och stängslen hängde det kroppsdelar som flugor festade på. Orphea kunde knappt urskilja om det var fingrar eller tår, händer eller fötter, bitar av ansikten eller könsorgan. Många hade vid det laget redan kollapsat. Hon hade oberörd vandrat förbi. Låtit dem bli uppätna av den horde som steg efter steg förmultnade ner i sin egna glömska. Hon hade inte heller ansträngt sig för att fråga någon av dem vart alla var på väg. Hon kände på sig att hon redan visste det: “Det är väl självfallet! Vi ska till Mnemosyne!”. Men vad det innebar, det visste hon att ingen egentligen förstod. Kanske hade några redan glömt bort att det var Mnemosyne som var målet. Orphea hade nästan själv glömt det vid ett flertal tillfällen, men texten på hennes underarm påminde henne kontinuerligt. Hennes egna motiv var istället att, av ren nyfikenhet, ta reda på vad det var som kunde få hela staden att röra sig. Hon vågade inte tro på något hopp. Hon visste istället att det inte fanns någonting bakom henne. Någonstans på vägen hade hon istället hittat en solhatt som nu skyddade henne från solen. Det var nog av anledning för henne att fortsätta att gå.
Förbi betongen och de sönderfallande fabrikerna var en vägspärr. En folkmassa stod där och försökte klättra över stängslet. Några tog sig över, blodiga av taggtråden lyfte de sig upp från marken på andra sidan och fortsatte hjärndött upp mot kullen. Andra skrattade åt de som försökte ta sig över. Kastade sten och skräp på dem. Orphea satte sig ner i skuggan av en betongvägg. Människor grät. Klättrade upp på varandra och bildade sina egna högar av köttsligt skräp. De längst ner fick sina kroppar krossade. En förgäten satt bredvid henne och försökte räkna sina fingrar. Klädd i en bomberjacka med jeans. Orphea tänkte att kläderna skulle kassa henne och i bästa fall skulle kunna fungera som ett skydd ifall hon behövde ta sig över taggtråden i toppen av grinden.
“Du har tio fingrar. Bra jobbat!”, sa hon till den förgätne. En långsam blick fastnade på henne. Dess ena öga stirrade på henne samtidigt som den andra skelade ut mot spektaklet som skedde framför dem. Som svarta hål var pupillerna; de fängslade Orphea. Ingenting kunde synas där bakom. Hon såg bara sin egna spegelbild i dem och i rädsla av att fastna där stack hon snabbt men pricksäkert in i ögat som stirrade på henne med knivens spets. Långsamt trängdes blod ut ur hålet från ögat. Det rann som tårar över varelsens rynkiga hud. Droppade från näsan ner till marken. Kanske hade hon gjort den förgätne en tjänst, men någonting i henne sa att det bara skulle börja om från början för den: fast i en oändlig spiral av hunger och glömska. Hon klädde av dess lik och tog på sig både bomberjackan och byxorna. Som hon misstänkte passade de båda hennes kropp. Hon drog ner sin skjorta i byxorna och satte sig sedan bredvid liket mot betongmuren.
“Jag lovar dig…”, sa hon. “Jag lovar att jag inte ska bli som du”.
Plötsligt föll hela grinden i tyngden av alla kroppar som i desperation försökte klättra över. Ett glädjetjut och jubel ekade genom hela gatuänden och människorna som kunde sprang över högen av kroppar som försökte simma sig upp till ytan. Orphea gjorde detsamma. Hon sprang så att hon inte märkte att solhatten ramlade från hennes huvud och hon försökte balansera sig över alla lemmar, ryggar och ansikten som drunknade under henne. De rörde på sig, som om hela högen hade blivit en enda biologisk massa; som ett misslyckat experiment lett till skapelsen av en styggelse som kollapsade i sitt egna kval. Hon lyckades dock ta sig över. Tittade bakom sig och såg fler ätas upp i havet av kroppar som försökte resa sig upp. Andra tog sig över. En man sprang in i hennes axel och trillade ner på marken.
“Snälla, slå mig inte”, sa han och reste sig upp. Höll sina händer mot henne som för att skydda sig med blicken mot kniven. Han sprang vidare. Orphea gick i rask takt. Hon behövde spara på sin energi.
Inte långt bort från avspärrningen stod klippan. Det soltorkade gräset vimlade i vinden vid Orpheas fötter. Gruset under henne var dött som från en främmande planet. Det fanns i det inget tecken på liv; varken myror eller några andra småkryp. Bakom henne hördes en orkester av stämband som vibrerade och slets. Människorna kröp och sprang in i varandra; åt upp varandra och bad varandra om hjälp utan några resultat. Barnfamiljerna hade inte tagit sig så här långt. Det förvånade henne inte. Framför henne låg istället kroppar som ramlat ner i sina försök att klättra upp. Skrik hördes från trädstammarna upp mot klippan och stenar föll ljudligt ner. Det luktade torrt grus; ja, det luktade sten. Det fick Orphea att vilja äta stenen, slicka på den. Men hon gjorde det inte. Hon bestämde sig istället för att äta en färsk kropp som nyligen landat framför henne i ett moln av sand och stoff. Hon åt lite av likets arm och bestämde sig sedan att återigen fortgå sin pilgrimsfärd, eller vad det nu var hon höll på med. Hon såg att kullen inte sluttade lika mycket på ena sidan. Dock var sidan nära ett stup; en skärra i marken som skulle leda till en garanterad död om hon inte var varsam. Hon stod på kanten och såg där nere en flod rinna. Likt vägen hon kom ifrån som hade delat på staden, delade nu denna floden hela jorden i två delar. Mot horisonten såg hon inget annat än gult dis från den förorenade luften.
“Okej, du fixar det här”, sa hon till sig själv. Över henne var det ingen som klättrade. “Idioter”, tänkte hon och tog sina första steg upp mot kullen. Den var brant och marken under henne var torr så den föll isär som ett luftslott. Hon halkade i sand men var noga med att hålla tag i fasta stenar eller tallstammar framför sig. Delvis för att inte tappa balansen, men även för att veta vart hon senare kunde placera sina fötter.
Halvvägs upp började hon inse att hon skulle klara det. Backen slutade vara lika brant och hon märkte av att hon nu kunde gå sista vägen upp utan att hålla sig fast med händerna. Ändå tog det vad för henne kändes som en evighet att ta sig hela vägen upp. Mot slutet såg hon det långa gräset som markerade kanten av kullen. Tallarna erbjöd nu en skugga och hon satte sig bredvid en av dem som krokade sig som en blixt. Hon tittade på sina lortiga händer.
“Du klarade det”, sa hon högt. Luktade på sina händer. Det luktade koda från träden som varit ett stöd för henne på vägen upp. Slickade på det klibbiga tallblodet och reste sig sedan med ett stön. Benen skakade och hon kände hur hon törstade efter vatten.
“Välkommen”, sa en röst till henne. “Du lyckades ta dig hit tillslut”. En tjock naken man satt på en nedsutten fåtölj. Han drack ur en bägare.
“Kan jag få lite vatten?” frågade hon. Mannen tog av sig sina solglasögon. Hans näsa var bastant och hans kindben hade ätits upp av hans hals. Orphea stannade till vid åsynen: mannen var vacker, han var prydd i smycken gjorda av skrot och han bar på en vit keps. Ögonbrynen var buskiga och hängde över hans smala livfulla ögon.
“Du ska få dricka alldeles snart”, svarade han henne och hon pustade ut i lättnad. Lät sina axelmuskler falla ner avslappnat.
“Är det du som är Mnemosyne?” frågade hon.
“Nej inte är det jag inte”. Han pekade bakom sig. “Där nere åker hon”. Orphea tittade ner för klippan. Det var ett dussintal meter ner till floden från klippan som tycktes även den ha blivit delad itu av floden. För på andra sidan stod den andra halvan, med liknande träd.
“Det är inte så många som lyckas ta sig hit, förstår du”, sa mannen. “Får jag fråga om du minns ditt namn?”.
“Orphea”, svarade hon.
“Orphea, min kära dotter. Det är ett vackert namn. Mitt namn är Bacchos”.
“Bacchos?” frågade Orphea. “Får jag då vara så fräck och fråga dig Bacchos… Vad är Mnemosyne och varför har jag tagit mig hit?”.
“Du har många frågor min sköna dam. Det är inte konstigt. Jag dessvärre har inte svar på alla, men om du är villig att dela med mig av min visdom i utbyte mot en sak”.
“Vad är det du önskar som utbyte?”.
“Det är ditt ena öga”, svarade han.
“Mitt öga?”.
“Ja, precis. För att kunna minnas krävs det en uppoffring. Du kommer inte längre att kunna se allt detta jordsliga skrot som omringar oss”.
Orphea tvekade. Men hon nickade tillslut åt mannen. Under tiden hon tog fram sin kniv slickade Bacchos sig runt munnen. Orphea hörde en kvinnosång. Hon stirrade ner i marken och höll upp ögonlocken på sitt vänstra öga. “För helvete, det är bara att göra det”, tänkte hon. Ögat torkade, sved. Kniven närmade sig, nuddade vid ögat och hon ryckte tillbaka.
“För helvete”, sa hon och grävde ut sitt öga ur ögongropen. Bacchos skrattade så att tänderna knäppte.
“Här”, sa han och gav henne en tygbit för att stoppa blödningen. Hon höll den mot hålet där ögat tidigare hade suttit. Hon noterade hur smalt synen hade blivit; noterade sin egna näsa i änden av synfältet. För att slippa hålla kvar tygbiten där den var tog hon av sig sin jacka och ryckte av vänstra ärmen på sin skjorta. Knöt den runt huvudet så att hon fortfarande kunde se med det öga som fanns kvar. På marken låg en blodig gråvit bit som hon plockade upp. Torkat tallbarr satt fast i den. Åtminstone gjorde inte även den biten ont för henne längre.
“Nåja, får jag den?”. Orphea gav Bacchos sitt öga och han putsade av den och kastade den i sin mun. Smaskade ljudligt. Det gick höra hur ögats innehåll skvättes ut vid de första tuggorna innan han svalde.
“Du ska nu få höra”, sa han. “Det är nämligen så att du har varit en del av smutset. En del av denna trasiga värld som håller på att slockna. Men du, min sköna, du har funnit källan till allt minne. Källan till livet självt”.
Under tiden han sa detta gjorde Orphea ett flertal observationer. Hon var inte ensam på kullen. På andra sidan dansade ett dusin kvinnor i en cirkel. De andra som lyckats ta sig upp följde med dem i dansen. Visade dem vägen till klippkanten och knuffade ner dem i floden.
“Du har visat dig vara dygdig. Du har följt vägen hit. Hittat din inre låga och lyft din vilja över andras. Du har visat dig vara värdig gudarnas visdom.”. Bacchos avbröt i ett skratt. Hans pupiller täckte ett område lika stort som en iris, som för honom var en sylvass skiva som prydde de svarta hålen.
“Drick!”, sa han och räckte sin bägare till Orphea. Hon tvekade en sekund, men törsten fick henne att klunka allt av det som fanns kvar. Bacchos skrattade åt saken. Orphea förstod inte vad som var roligt. En bitter smak fick henne att inse att det inte bara var vatten hon hade druckit. Det fanns någonting mörkt som påminde henne om jord i eftersmaken. Smärtan bultade från där vänsterögat tidigare suttit.
“Duktig flicka”, sa han. “Snart ska du bli moder till mina barn”. Hon satte sig ner. En plötslig klump i magen spred sig upp till bröstet. Hennes syn skärptes som om hon kunde se detaljerna av alla sinnesintryck.
“Vad sa du?”, frågade hon.
“Jag begär din livmoder”, svarade Bacchos. Orphea reste sig upp igen. Vinglade iväg till kvinnorna som sjöng och kastade ner idioter från stupet.
“Vad fan gör ni?”, ropade hon. Deras dans följdes av långa trådar. Bilder följde dem i regnbågens alla färger, mjukt och långsamt.
“Vad är det som händer?”, frågade hon sig själv. Hon glömde vart hon var. La sig ner i gräset och tittade upp mot himlen. Inte ett enda moln. Mönster reproducerade sig som om himlen var en enda stor glaskula. Längs den var det trådar, som vassa sprickor i glaset. De glimmade i solljuset som kändes allt starkare. Det fick henne att blunda. Men mönstren försvann inte. De blev allt skarpare. Rörde sig i takt med alla sinnesintryck som kom omkring henne till den grad att hon inte längre kunde urskilja sig själv från dem. Ljus och färger omslöt hennes observationer. Som färgat glas, sprucket i de mest fantastiska formerna. Det var hon. Var det livet? Hon mindes nu: i tusenfaldiga bilder såg hon sig själv äta och bli äten; hon såg barnen födas ur hennes egna kropp och hon såg dem dö, nej hon kände hur de blev penetrerade av hungriga käftar tills dess att bara köttslamsor blev kvar. Hon såg hur käftarna var hon; hur samma mönster av ätandet återföddes in i en oändlig spiral av avföring och återföring.
Öppnade sitt öga. Hon kunde återigen urskilja sig själv. Men minnet fanns kvar där. Hon mindes alla hennes försök. Det var inte bara hon: Orphea var bara en cell; en sluten sfär bland andra ut i oändligheten. Sfärer som omslöt sfärerna. De alla reflekterade varandra, men kommunicerade aldrig. En av kvinnorna hjälpte henne upp. Höll om henne. Även hennes pupiller var lika stora som Bacchos hade varit. Kvinnan var ung och livlig med en lapp för sitt ena öga och med en mage stor som… En glaskula. “En glaskula”, tänkte Orphea för sig själv igen.
“Nå? Börjar du komma tillbaka?”. Bacchos hade nu en ny bägare som han drack ur. Orphea nickade och hon fick ett leende som svar.
“Fantastiskt”, svarade Bacchos. Då kan du bli del av mina bassarider. Du har nu blivit en av oss!”. Orphea höll om sin mage. Kände hur det var blött på insidan av hennes byxor. Visst mindes hon. Hon såg sig själv i Bacchos blick. Mindes han också? Såg han sig själv i henne på samma sätt? “Vilket vridet jävla drägg jag är, om så är fallet”, tänkte hon. “Är det detta som Mnemosyne innebär? Att minnas? Minnas alla jag dödat; alla gånger jag dött? Att minnas allt lidande som någonsin existerat?”.
“Vad gör ni med barnen?”, ty det fanns inga barn. Bacchos skrattade. Tog sig om magen och rapade. Orphea gick fram till honom som för att kyssa honom. Men öppnade istället hans buk med sin kniv. Blodet sprutade som vin ut tillsammans med hans uppsvullna inälvor. Bassariderna skrek ett tjut som skar i hennes öron.
“Bacchos är en jävla bluff!”, skrek hon till dem. “Ni klarar er fan bättre utan honom!”. Men de ursinniga kvinnorna lyssnade inte. Deras ansikten formades som enögda demoner; de tog tag om Orpheas alla lemmar och slet. De ställde sig bakom varandra för att kunna slita än hårdare. Orphea skrek nu hon med, men i smärta.
“Låt världen dö!”, skrek hon. “Låt oss förgäta detta kosmiska misstag!”. Det knakade i hennes leder. De hoppade ur led i ryck, bröts som strängar på en gitarr. Även huden knakade och brast tills dess att Orphea låg lealös bland kottar och barr. Hon tittade upp mot träden. Blundade och glömde.

IV

Ljudet av glas som sprack. Orphea vaknade. En fågel låg på golvet som reflekterade solljuset av skärvorna av fönstret. En kaja, svart som natten. Den ryckte, flaxade med vingarna, men lyckades inte ta sig upp. Istället reste sig Orphea upp, gick på knä till den kolfärgade varelsen och höll den i sina händer. Under henne skrek ett barn. Det kändes bekant på något sätt. Hon tittade på fågeln med sitt enda öga. Dess snabba andetag. Dess stilla ögon som penetrerade henne med deras skräck.
“Lilla vän”, sa hon. “Allt kommer bli bra tillslut”.
Hon vred om nacken på kajan och åt upp den.