Två män stod ett dussin meter ifrån henne. Solen kastade inga skuggor under deras kroppar. Till skillnad från henne hade de kläder som skyddade mot den cancerösa strålningen. Svarta kostymer, slipsar mönstrade av fraktaler flaggade i vinden. Den ena mannen bar en svart hatt, tuggade tobak under sin ruggiga mustasch.
- De säger ju att ingenting är nytt under solen, sa han och spottade i sanden.
Hon grävde. Naken, med sitt sandiga hår. Guldsmyckena som satt i hennes öron brände henne som trollguld. Den andra mannen sniffade snuff och lutade sig mot käppen. Även hans smycken glödde som blöt sommarasfalt på hans fingrar där de spretade på käppens ände. Han bar även han en hatt, men vit.
- Jo, de säger ju det.
Han var yngre än den andre. Slätrakad bortsett från de tjocka polisongerna och flinade när han såg henne gräva där i ergen.
- Vad tror du hon letar efter? frågade han.
- Vad det än är kommer hon i alla fall inte hitta det här. Inte i denna öknen.
En vindpust svalkade dem. Höll dem tysta, samtidigt som de noggrant observerade kvinnan där hon schaktade med sina långa naglar i sanden. Sanden som lika snabbt som hon kastat upp den föll ned i gropen igen.
- Det ser omständigt ut. Ser hon inte att det är förgäves? sa den yngre mannen. Den andre kisade med ögonen som om han tänkte några extra varv innan han svarade:
- Tänk om det är det som är meningen?
- Tror du verkligen det?
Nu kisade mannen med den vita hatten likadant och lutade sig fram lite extra framför sin käpp som för att se kvinnan lite bättre.
- Skulle hon verkligen göra så där på egen fri vilja?
Mannen med den svarta hatten ryckte på axlarna och spottade återigen i sanden. Slemmet från hans käft var brunt som tjära och tjockt som en loska.
- Kanske är det ett straff, sa han därefter.
Mannen med den vita hatten lyfte sina ögonbryn som i förvåning.
- Vilken oriktig gud skulle stå till svars för ett sådant straff?
- Jag tror du ställer fel fråga min gosse. Frågan är vad hon skulle gjort för att förtjäna ett sådant straff.

Kvinnan började nynna på en melodi. Den skar igenom vinden med sina asymmetriska intervaller så att luften vibrerade runt henne i irreguljariteter. Männen kunde inte höra det. De såg bara hennes svett, blod och tårar. Hennes muskler som maskinellt rörde sig från armarna ut i ryggen.
- För en sådan sak, sa mannen i vit hatt och sniffade upp mer tobak i näsan. För en sådan sak måste hon lurat döden själv. En halv evighet har vi stått här. Hon var sådan här när vi kom och hon kommer fortsätta även när vi går.
- Makalöst. Vilken makalös tanke.
- Jo visst. Men, ändå vill jag tro att det faktiskt inte är av ofri vilja som hon gör detta.
- Låt höra vad du tänker.
Mannen tog av sig sin vita hat och torkade sin panna på kostymens ärm. Han kisade upp mot himlen som bländade i sitt blåa ljus. Tog på sig hatten igen och bytte ben att lägga vikten mot.
- Ibland undrar jag om existensen är straff nog. Hon kanske liksom oss redan har upplevt allting. Från atomernas vibrationer och sexuella dragning till varandra. Till solarnas explosionsartade rörelseförmåga, självkollapser och hastigheter så starka att de kröker verklighetens egna yta. Ja, hela den kosmiska dansen ända ut till alla möjligheters speglingar av varandra. Kanske gör hon detta för att hitta skugga.
- Hmm.
Den svarthattade mannens mustasch rörde på sig som en dvärgschnauzer.
- Kampen själv är tillräcklig för att tillfredsställa. Är det så du menar? Hon vet ju att hon inte kommer hitta skuggan.
- Jo, visst vet hon väl det.
- Vilken ironi.
- Vad menar du?
- Hon söker kanske någonting bortom verkligheten själv. Alldeles bortom sig själv. Någonting nytt. Någonting annat.

De båda tystnade. Tittade på henne. Denna gången med tårar i ögonen. De båda tog av sig sina hattar som för att visa respekt gentemot kvinnan som fortfarande satt och grävde ett hål som ständigt fylldes med sand.
- Ingenting är nytt under solen, sa mannen med den vita hatten.
- Ingenting är nytt under solen.