Dagen jag fyllde trettio var första gången jag dog. Eller ja, vem fan var det som sa att man dör två gånger? Var det Banksy? Nåja, förlåt. Dagen jag fyllde trettio var dagen jag slutade andas. Ska jag vara ärlig fattade jag inte att det var så. Trodde tabletterna jag hällde i mig var tillräckligt starka för att jag skulle få hypoxi i hela nervsystemet tjugo gånger om. Men jag vaknade istället i en gränd full av ojämn kullersten, rinnande trafik och kukar målade på betongväggar. Även himlen såg ut att vara gjord av betong. Vilket, nu när jag tänker tillbaka på saken inte är så konstigt egentligen. För…

Vänta.

Det är nog på sin plats att jag markerar en spoilervarning här för den här förbannade texten. Så, läs inte detta stycket om du är känslig för sån skit. För tydligen befann jag mig i himlen, hur jävla smärtsamt skrattretande och ovedersägligt ironiskt det än må vara på samma gång. Där fann jag mig. I himlen. Och även där fanns det handtag i mitten av varje parkbänk för att hålla hemlösa borta, för att inte tala om övervakningskamerorna. Man kunde nästan tro att Gud hade blivit paranoid.

Efter att jag rest mig upp, rättat till min peter pan-krage och dragit ner klänningen, gick jag ovetande om vart jag hamnat till vad som liknade ett helt vanligt kommunhus. Det enda som var ovanligt var att det från entrén sträckte sig en kö ända ut på trottoaren utanför. Bilister som körde förbi gav stressade tutningar för att varna att de inte skulle råka ställa sig mitt i vägen. När jag såg det var det precis vad jag gjorde: jag ställde mig mitt i vägen. Förvånad över att bilisterna faktiskt stannade med tjutiga däck, tände jag en cigarett med ögonbrynen höjda. Ut ur en grön bubbla kom en man med buskar till ögonbryn och en mannerism som en vessla:
- Vad i hela fridens namn gör du? Jag blir ju försenad!
Bakom honom bildades det en kö med bilar som tutade ilsket. Jag ryckte på axlarna. Var fortfarande inte säker på om jag faktiskt drömt att jag tog mitt egna liv eller inte. Oavsett gjorde jag kanske Moder Jord en tjänst i att stoppa trafiken. Fan, kanske till och med bilisterna. De behövde lära sig lite chill, tänkte jag. Men mannen tystnade, tog av sig sin flat cap, vad det nu heter på svenska, och blickade mot någonting bakom mig. Motvilligt vände jag mig för att se vad som lyckats få människan att hålla truten och ryckte till när jag såg att någon stod där, precis på gränsen till att bryta mitt personal space.
- Kom med mig här, sa en raspig röst.
- O-okej, svarade jag aningen generat.
Mannen, till skillnad från vesslan, bar sig själv som ett lodjur. Han kan inte ha varit mycket äldre än mig med den där ruggiga blicken som fick den här kåta tjejen att bita sig lite för hårt i underläppen. Hans mörkblonda hår hängde ner mot axlarna och hon kunde känna avståndet mellan hans hand och min rygg då han försiktigt ledde mig förbi den trassliga kön in i den där kommunhusliknande byggnaden som verkade vara väldigt populär. Jag noterade en mild doft av maskrosor som kretsade runt mannen när vi gick in genom porten, förbi kön som var som fastkopplad i en reception med en stereotypisk tant som tuggade tuggummi med för mycket mascara.
- Vi tar hissen, sa mannen och vi väntade en stund på att den skulle komma ner till entrévåningen.
- Så… sa jag efter att vi gått in i det slitna utrymmet som luktade kattpiss. Vad gör jag här?
- Tänkte ta med dig till mitt kontor och se över tjänsten du ansökt.
Jag tittade på mig själv i spegeln. Där var jag, klädd i svart som för att gå på min egna begravning. I och för sig var det ovanligt att jag bar någonting med färg. En och annan Nirvana tisha med en grå jeansjacka över kunde jag ha ibland, men om jag skulle vara konsekvent i att beskriva karaktärerna som djur, så var det tydligt att jag var en kråka. Inte bara för färgvalet. Min spetsiga jävla näsa var som en näbb och jag kraxade förmodligen mer än vad som var bra för mig alla gånger. Snygg som stryk var jag dock i de där hårbollarna på sidorna och det slampiga sminket; rött läppstift och smokey eyes och med käkben som gjorde mig oemotståndlig oavsett kön och sexualitet. Och ja, fan man måste lära sig att tycka om sitt utseende för att inte trasa sönder sitt egna psyke. Mitt var redan trasigt och trassligt, men åtminstone skulle jag dö med självsäkerhet. Så hade jag tänkt.

Vänta en sekund bara. Hade han sagt att vi skulle se över tjänsten jag ansökt?
- Va? sa jag som om jag inte hade hört vad han sagt.
- Vi ska in på mitt kontor, sa han återigen. Jag tittade på ditt CV och du verkar vara den vi söker. Särskilt med tanke på vem du är Sonja.
- Vad fan dillar du om? Tror det är en annan Sonja du letar efter.
- Nope.
Jag gav honom ett tillskrynklat ansikte i förvirring när hissen stannade. Dörren öppnades. Öppna kontorslandskap lika skrämmande som en motorväg. Jag följde efter. Det var inte jättevanligt att jag kände mig kort som en brud på 182 centimeter. Inte för att jag vanligtvis brydde mig men snubben såg lite ut som en ung Eddie Vedder, så döm mig hur mycket du vill.
- Stig på, sa han samtidigt som han öppnade dörren intill ett inglasat rum.
Rummet doftade snus och såg lite ut som Michael Scotts kontor, vilket förvånade mig då allt annat i hela byggnaden osade Svensson.
- Slå dig ner.
Han satte sig bakom sitt skrivbord och tittade i några papper. Jag satte mig, som en duktig flicka, och försökte provocera med att sätta upp mina fötter på hans skrivbord intill bordslampan som glimmade över tangentbordet till en gammal Windows-dator. Först då insåg jag att jag gått omkring barfota, med gammalt rött nagellack på tårna och en halv veckas hår på benen under mina leggins.
- Michael heter jag förresten, sa han och tittade mig för första gången i ögonen med en himmelsblå iris.
- O-okej. Hej, sa jag och tog ner fötterna från hans skrivbord. Sonja Säker heter jag.
- Kalla mig Micke.
- Will do Micke.
Han tittade ner i pappren igen och kliade sig i sin stubb.
- Så… Har jag hamnat i den svenska The Office eller vad fan är det som händer här?
Micke skrattade till och lutade sig tillbaka i sin stol som tjurade.
- Nja, inte riktigt. Du minns inte vad som hände alltså?
- Nope. Jag trodde jag drömde innan, men det tillhör inte ovanligheten även när jag är vaken.
- Jag tror bestämt att du tog ett par oxikodon för mycket. Närmare bestämt 100 miligram för mycket.
- Ajdå, sa jag och skrattade. Skyldig. Så vart är jag? I himlen?
Jag flabbade för jag trodde det var ett skämt, men stelnade till när Micke nickade allvarsamt med ett snett huvud och upplyfta ögonbryn.
- Kom igen. Du kan inte mena allvar?
- Jo, dessvärre är det så.
- Och nu? Ska jag bli anställd under Gud för att hjälpa honom bryta det sjunde inseglet?
Nu skrattade Micke, vilket först gjorde mig lite nöjd, men sedan nervös.
- Jag ser att jordelivet haft en viss påverkan på dig. Det är friskt att se, men försök att ta det här med bara en gnutta allvar.
Jag ryckte till i ena ögonlocket ett par gånger.
- Sure.
- Bra… Då ska vi se. En kandidat i filosofi, några strökurser i kulturvetenskap och en socionomexamen. Inte dåligt måste jag säga.
- Skyll på sossarna.
- Sedan jobbade du ett år inom socialtjänsten innan du blev sjukskriven.
- Stämmer bra.
- Och nu är du här.
Jag nickade.
- Tydligen är jag här nu.
- Vad är ditt första intryck av efterlivet?
- Jag är ganska underväldigad som du kanske redan läst av på mig.
Micke nickade återigen.
- Du verkar gilla ord också? Du har gett ut en diktsamling.
- Jag hatar ord, sa jag alldeles för snabbt. Logos. Lita aldrig på en poet som säger sig älska ord. En riktig poet är livrädd för dem. Hur de fångar verkligheten. Fascister gillar ord, inte poeter.
Micke bara tittade på mig som om jag vore dum i huvudet.
- Du börjar imorgon som handläggare.
Mina ögon hade fastnat i hans allvarsamma blick, inte för att jag var kåt denna gången.
- O-okej? Vad ska jag handlägga?
- Lite allt möjligt. Delvis ansökningar från skärselden, men vi vill även att du ska jobba med ärenden internt.
- Som du kanske förstår har jag ingen aning av vad det är du snackar om, eller om jag bara är alldeles för jävla hög för att fatta att jag ligger inlagd på akuten.
- Jo jag förstår att allt detta är lite förvirrande för dig. Men du ska se att det kommer klarna lite strax. Men grattis Sonja! Välkommen. Jag ska visa dig till ditt kontor.

Dag ut och dag in satt jag där i mitt jävla kontor. Jag hade alltid det nedsläckt. En rosa stol stod bredvid dörren. Stirrade på mig som om den vore en trollkarl som råkat förvandla sig själv till… Ja, en rosa stoljävel. Lovar dig, om du är en trollkarl, att jag inte ska låta någon sitta på dig. Sluta stirra som ett pervo bara. Kände mig som “Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn” i sin jävla garderob hos sin elaka moster. Åtminstone hade jag ett eget kontor till skillnad från de stackars satarna som satt i motorvägskorridoren, med Micke som såg allt de gjorde.

Varje dag gick jag dit från klockan åtta till klockan fem. Och i himlen är det samma sak som ett dygn. Allt på repeat som en trasig bandspelare. Det visade sig ganska snabbt att kön där utanför var människosjälar som lämnade sin ansökan om att få komma ifrån skärselden. Mitt jobb var i mångt och mycket att titta på dessa ansökningar och bifalla eller neka deras väg in till himlen. Varför de ville dit vet jag inte. Jag hade tappat kollen på hur länge jag varit fastlåst i mitt kontor, men jag kan med all säkerhet säga att kafferasterna i himlen inte var mycket bättre än fikarummen i gemene omsorgsförvaltning på jorden. Påste och kaffemaskiner som inte klarade av att producera någonting som inte smakade råttgift. Var det detta jävla liv folk suktade efter? Fippla med papper och digitala program som fastnat i början på 2000-talet?

Jävlar, nu ringde det tydligen. Vänta lite, jag ska bara svara så kan jag beskriva hur deppig jag är efter det.
- Hej, du har kommit till Himlen, du talar med Sonja. Vad kan jag hjälpa dig med?
- Hej, det är Tiden. Jag behöver se över en grej. Har du tid?
- Jag har all tid i världen. Vad gäller det?
- För några veckor sedan mailade jag Micke och bad om att få skjuta upp på en deadline som legat. Jag har fan inte tid att göra klart skiten. Nu är det bara en dag kvar och jag har fortfarande inte fått tag i Micke kring det hela. Ringer dig för jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig.
- Okej, jag förstår. Har du kontaktat facket?
- Ja, klart som fan jag gjort. Satan säger att det inte finns någonting han kan göra åt saken som det är nu.
- Vad är det för deadline det handlar om?
- Jo, du vet. Jag måste journalföra alla nu:n för att tiden ska kunna rulla på. Så det finns ett förflutet som allting kan utgå ifrån innan det kommer några andra nu:n. Men, det senaste har jag haft alldeles för mycket. Bara för några miljoner år sedan hände det inte så mycket men jag tycker att den senaste tiden, med all expansion och så vidare, så har saker och ting bara blivit för mycket för mig. Jag hinner bara inte, oavsett hur effektivt jag arbetar.
- Jag ska se om jag kan ta upp detta med Micke.
- Det sa en annan handläggare för bara några dagar sedan, men jag har inte hört någonting från er alls. Inte ett gnyst.
- Jag beklagar verkligen fröken Tid.
- Jag vill inte ha någon jävla beklagelse. Ge mig mer tid så tiden kan fortsätta rulla på.

Suck. Förhoppningsvis inte ljudligt nog för att Tiden skulle kunna höra det på andra sidan av telefonen.
- Har du tid att komma i eftermiddag? Jag kan boka in en tid med Micke redan nu. Ser att det finns en lucka där i hans schema.
- Tack herre jävla Gud. Det var fan på tiden.
- Då är det bokat. Klockan 13:00 efter lunch. Funkar det?
- Klart det funkar för mig.
- Vi ses då. Jag kommer och hämtar upp dig i väntrummet.
- Toppen! Hej då… Vad var det du hette förresten?
- Sonja Säker.
- Tyckte jag kände igen din röst, men, nåja. Vi ses sen Sonja!

Alla i himlen tycktes vara sådana. Stressade och glada att se en där. Jag antog att det berodde på att de följt med en hela livet och sen en viss glädje i att man faktiskt fick komma in där genom portarna och dricka äckligt kaffe för att hålla sig vaken.

Inte mycket hände den förmiddagen. Jag skrev på och skickade in ett par beslut till några stackars satar som befunnit sig i sjärselden sedan 1600-talet. Man behövde mer eller mindre vara en Buddha för att lyckas ta sig in i himlen. Varför befann jag mig där då? Inte en jävla susning. Knark, depression, ätstörningar och självmord var tydligen inte anledning nog att kasta ut mig härifrån, i jämförelse med Kristina och Roland som haft ett familjehem i 30 år, levt ett sånt där typiskt svenskt kristet liv, där bögar välkomnas med varma famnar för att “all kärlek är kärlek”, och med ett helt fritt brottsregister.

Tiden gick. Hon bar en tjock brun jacka med flertalet ur runt halsen som tickade som en bomb. Hennes svarta höga klackstövlar hade jag stulit om det inte vore för mitt förbannade samvete. Tick, tack, tiden gick in i Mickes efter att jag öppnat dörren och välkomnat henne. Bakifrån var det ännu tydligare hur hon i den där jackan såg ut som en uggla. Kanske var det hennes pryda kroppsspråk som fick mig att tänka det. Och jag vet, det är en jävla klyscha att beskriva alla dessa personer som djur, men låt mig vara en jävla klyscha.
- Hej fröken Tid, sa Micke och pekade med hela handen vart han tyckte att hon skulle sätta sig. Hon satte sig så det klirrade omkring henne, vilket fick mig att inse att det inte bara var ur runt hennes hals, utan förmodligen innanför hela jackan också. Jag satte mig där bredvid i ett hörn med benen i kors. Tänkte det kanske var läge att fila naglarna, för vad fan skulle jag göra där egentligen?
- Hej, sa fröken Tid.
- Jag läste ju din ansökan om att få en förlängd deadline för, låt se… De senaste fem sekundrarna i jordelivet?
- Det stämmer. Du har alltså läst det men inte svarat?
- Jo, klart jag läste det, men det förstår du väl själv att det inte går lösa?
- Nej, det ska du veta att jag inte förstod alls.
- Vi har ett strikt schema förstår du. Det är viktigt att tiden inte faller tillbaka utifrån vad vi bestämt.
- Jo, det förstår jag väl. Men du måste förstå, att tiden som den är just nu på jorden, och i hela universum för den delen, bara går snabbare och snabbare. Samtidigt blir det fler och fler händelser som måste registreras i det förflutna. Jag hinner inte med.
- Du får det att låta som om det finns ett alternativ. Om du inte hinner med får du jobba smartare. Hinner du inte måste vi utreda saken.
Likt en uggla stannade hon upp och fäste blicken som ut mot horisonten. Stilla som en plastdocka.
- Okej, sa hon sedan. Då får jag väl gå och fortsätta jobba.
- Jag har redan pratat med fackombudet om det här. Det är del av kollektivavtalet att vi fortsatt ska ha möjlighet att sätta dessa typer av krav på våra anställda. Annars hade inte jobbet funkat. Tänk om Döden bara skulle skjuta upp sina ärenden för att det finns för lite tid? Reglerna måste gälla alla.
Fröken Tid reste sig upp. Gav Micke en extra blick och sa:
- Det var i alla fall trevligt att träffa dig igen Sikrén, och stängde sedan dörren efter sig. Tickar, tackar, sa hennes klackar. Och klockorna flyttades höras efter att hon gått in i hissen.

Micke suckade. Höll sig för pannan.
- Sikrén? frågade jag.
- Eh. Du hette så en gång. Du vet fröken Tid. Hon har ett dåligt minne. Det blir väl så i hennes yrke gissar jag på.
- Sonja Sikrén, vadå, hette mina föräldrar det när jag föddes eller vad missar jag?
- Nej, Gud döpte dig till det.
- Ni är ett gäng knäppgökar, sa jag och la ned min avbrutna nagelfil under behåns axelband. Innan jag gick, med dörren halvstängd, sa Micke:
- Du minns alltså inte?
Jag skakade på huvudet och stängde dörren.

Nästa dag hände någonting underligt. När jag kom fram till mitt kontor märkte jag att varken datorn eller telefonen funkade. Som om de var leksaker; knappar utan funktion. Jag tänkte inte mer på det, gick till kaffemaskinen för att shotta några espresso. Skiten funkade inte. Var det strömavbrott i himlen? Nää, kom igen. Eller? Det kom inte ens vatten ur kranen. Jag fortsatte min väg vidare till fikarummet. Där såg jag samma gamla gäng av små fula änglar, vilka tyvärr var mina kollegor. Vuxna män med blont hår i backslick, alldeles för välklädda för sin egna titel i himlen. De såg ut som jurister på Handelshögskolan i Göteborg. Men, till min förvåning var de ovanligt tysta. Till och med så tysta att jag började inse att någonting var väldigt annorlunda denna dagen. Som skyltdockor. Jag hade njutit av saken om det inte vore för deras obehagliga blickar. De var redan i sitt normala tillstånd tillräckligt nära the uncanny valley. Men nu, som skyltdockor, gav de en ny innebörd till Freuds unheimlich. Jag backade, gick därifrån och satte mig på mitt kontor. Kunde det vara? Nää, var det verkligen? Och japp, det var det. För plötsligt ringde telefonen och jag svarade:
- Fröken Tid?
- Hej!
- Hej?
- Du kan meddela Micke att jag vägrar arbeta tills dess att jag får mer tid på mig att registrera alla nu:n.
- Okej? Varför ringer du mig?
- Lös det. Jag snackar inte med Micke mer tills detta är löst.
Hon la på och ett tjut ekade genom mina trumhinnor eftersom de fastnat i tiden. Jag la på jag med för att få det att sluta. Jag började skratta. Hysteriskt.
- Varför? gnällde jag. Varför jag?

Jag gick igenom labyrinten som himlen bestod av. Bland skyltdockor och tomma andetag. Försökte med hela min hjärnas kapacitet lista ut vart fackombudet satt. Med bristande hopp tänkte jag att Satan kanske inte hade blivit fångad i ett oändligt nu. Himlen bestod av ett flertal våningsplan. Närmare bestämt fyra. Den lägsta var där människornas själar, för det mesta, höll hus. Vad de gjorde visste jag inte; kanske fikade de bara, eller så hade även de samma dom som Sisyphos. Gräva hål eller något för att inte tappa arbetsmoralen som fått dem beviljade tillgång till himlen. Men sen verkade även en del människosjälar få tillgång till nästa våning, där jag satt och resterande av idioterna satt och var handläggare, tillsammans med respektive enhetschef… Eller öh, ja, ärkeängel kallades det här. Våningarna över satt änglarna som fick de lite grövre uppgifterna, exempelvis Tiden, Döden, och vad nu mer som krävdes för att få verklighetens hjul att rulla. Ovanför dem var Guds tron, där seraferna och keruberna satt. För att ta sig upp dit krävdes det en viss kortnyckel för att hissen skulle börja röra på sig dit upp. Därovan, som jag hade förstått det utifrån vad som ryktades på kafferasterna, var att det fanns en extra våning. Endast buren av trappor, där Gud satt med sitt pappersarbete som generalsekreterare i en socialiststat eller något. Jag var tveksam till liknelsen. Hela skiten jag sett luktade mer nyliberalism och företagsontologi än någonting annat.

Oj jävlar. Där gick jag mot hissen och försvann i mina tankar. Hissdörren öppnades och Satan själv stod där med en cigarr i munnen, omgiven av rök, med ögonen dolda under de oigenträngbara svarta glasögonen. Han bar en svart kostym knäppt, med en röd skjorta och svart slips under. En hammare och skära syntes till som en pin på kragen och när han fick syn på mig, som stelnade till som om även tidsflödets avvikelse hade börjat hemsöka mig också, tog han av sig sina glasögon, och tog tag i hatten som för att hälsa precis som i en neo-noir film.
- Förmodar att det är du som är Sonja?
- D-d-det stämmer ja.
Fan, han såg ju bra ut. Påminde mig lite om Tim Roth i Tarantinos Reservoir Dogs. Samtidigt som den där starka tobaksdoften från cigarren slog min näsa insåg jag hur jävla röksugen jag var. Innan jag hann agera på det tog Satan fram ett paket cigaretter, öppnade dem och frågade:
- Vill du ha?
Det var röda Chesterfields, fan precis som i Reservoir Dogs och fan precis de jag suktade efter. Jag nickade. Han tände den i sin egna mun bredvid cigarren som om det inte var första gången han hade använt det tricket på en brud. Jag tog emot och började röka den giftiga underbara avgasen, samtidigt som jag gick in i hissen med honom.
- Tack, sa jag.
En stunds pinsam tystnad innan hissdörren stängdes. Glasögonen satte han fast i kostymjackans ficka.
- Välkommen förresten. Det har hänt mycket sen du var här senast förmodar jag.
- Vad är det med er alla som tror att jag har varit här innan?
- Oj, fan. Du minns inte?
- Nej jag minns fan inte.
Fan log. Jag såg nu hur han tatuerat in en orm längs halsen.
- Du är en ängel.
- Eh, tack eller va?
- Nej, alltså, du är en ängel.
Skrynkligt ansikte.
- Jag är alltså en ängel?
- Yup.
- Okej?
Vi båda andades ut röken.
- Jag tänkte att jag skulle visa dig runt lite vad jag sysslar med om du är okej med det. Det har hänt en del förändringar sedan Thatcher kom hit.
Han gav mig ett smalt leende och körde in sin nyckel i ett nyckelhål i hissen som jag tidigare inte noterat funnits där. Och hissen började röra på sig med en acceleration som fick mig att bli illamående. Efter att jag hunnit omfamnat lukten av tobak och svavel, plingade hissen till innan den öppnades.
- Håll mig i handen, sa Djävulen till mig och jag gjorde som han sa; greppade hans torra händer.

Totalt mörker. Till graden att det var svårt att veta vad som var upp och ner, höger eller vänster.
- Du vet. Jag spelade Dark Souls där ett tag och blev sjukt inspirerad av The Abyss.
- Jo, jag kan se det. Det finns absolut ingenting här.
- Nope. Men ibland kan man höra dem.
- Höra vilka?
- Skriken.
Han tystnade som för att lyssna. Jag kunde höra blodet cirkulera i min hjärna… Eller funkade det fortfarande så i himlen? Ett dunkande brus.
- Det tillhör ovanligheten att man hör det, sa han sedan. Vi tog bort alla nio cirklarna av helvetet. Det var en handläggare som du som tog emot min ansökan att göra en renovering. Närmare bestämt Margaret Thatcher.
Jag började hosta.
- Okej? sa jag sedan.
- Det behövdes. Haft samma skit så länge och jag började tröttna på att tugga den vidriga jävla tobaken. Ja, du vet, Judas. Det blev en win-win situation för oss. Jag lyckades ta bort alla grader av bestraffning, få det mer rättvist, samtidigt som kostnaderna för att upprätthålla helvetet minimerades. Nu är det bara ett stort ingenting som vi kastar in själarna i. Ja, lite som i The Bad Batch om du sett den filmen.
- Jo, jag hänger med. Då behöver jag inte vara rädd att bli ett träd med massa heta människofåglar som gnager på mig?
Satan skrattade till.
- Nej, nej… Det behöver du inte.
- Men alltså. Så ni slänger bara in folk här?
- Yes. Jag har en teori om att alla bara slukas in i en enda stor massa. Skriken låter liksom inte som… Enskildas skrik. Det är som ett stort jävla monster finns här och suger till sig alla själar som blir dumpade. De skriker liksom som i stämmor.
- Coolt.
- Nåja, sen är jag ju fackombud nu med. Jag handlägger nuförtiden vilka som ska komma hit och inte. Men, nåja. Ska vi gå vidare till Tiden kanske då? Ingen stress tänker jag, men någon gång ska väl verkligheten sättas igång igen.

Återigen i hissen. Satan hade nu dumpat sin cigarr, förmodligen ner i helvetet. Jag tittade på honom när han fipplade fram sitt paket med Chesterfields och kysste honom. Han svarade med tunga. Och, ja, döm mig. Det är fan inte nådigt i himlen och att ha Satan på sitt knull-CV är väl någonting? Mina händer gled ner och han örfilade mig samtidigt som jag höll om honom över byxorna. Tryckte ner sin ormlika tunga i min mun, bet mig i nacken. Kändes som om huden sprack. Sedan var det min tur att kyssa hans orm på halsen och sedan… Ja. Du fattar. Den andra ormen. Tog inte många minuter innan han kom rakt ner i halsen på mig så jag fick kväljningar och hela skiten smetades ut både i mitt ansiktet och på väggar och golv i hissen. Vilken jävla besvikelse. Det var nästan som om även detta var fröken Tids fel.
- Förlåt, sa han och lyfte upp mig från marken.
Jag borde hålla mig till cigaretter tänkte jag samtidigt som han gick ner på mig. Tog min orm i sin mun och fick mig att rycka till varje gång hans tänder nuddade vid dess huvud.
- Det räcker, sa jag. Tack.
- Var det inte bra? Jag har inte så mycket erfarenhet med kuk.
“You don’t say?”, tänkte jag. Var Satan straight? Ännu en jävla besvikelse.
- En gång blev en snubbe så förolämpad, sa jag och gav en kort paus. Så förolämpad att han var tvungen att borsta tänderna efter att ha kysst mig. Och då hade jag redan i förväg berättat att jag var en transkvinna. Jag tror dock jag skämdes mer än vad han gjorde. Det var ju trots allt jag som var desperat nog att tacka ja till en sån tönt.
Valde att inte nämna att han hotade mig med en kökskniv och att jag var tvungen att hoppa från andra våning för att ta mig därifrån. Valde att inte nämna det för mig själv ens. Kanske hade behövt ett samtal med fröken Trauma om hon fanns där uppe i himlen någonstans.
- Folk är ta mig fan konstiga. Men det är okej? Allt var bra?
Jag nickade, för det kändes lättare att ljuga om jag inte behövde säga någonting.
- Bra. Här, ta en till cigarett.

En pinsam väg upp till himlen från helvetet. En rökfylld hiss som nu inte bara luktade svavel och tobak. Varför var jag sån här? Nåja… Samma helvetiska pling och hissdörren öppnades. Nu en våning högre än där jag brukade snurra pennor och vara uttråkad. Satan ledde mig till fröken Tids kontor. Där satt hon bland växter och ur i ett trångt litet utrymme.
- Det var på tiden, sa hon.
Nu såg jag hennes stora böjda näsa och de stora ögonen som satt en bit ifrån varandra. Hennes hår var naturligt grått, men inte så att hon såg gammal ut. Snarare som om hon blivit gråhårig innan hon fyllt 40. Satan nickade till henne som för att hälsa.
- Ska vi ta ett rum? frågade jag. Ni får leda vägen, jag kan fortfarande inte det här stället.

De ledde mig in till ett konferensrum, stelt med sladdar som hängde och skruvade sig lite varstans, som om någon testat sig fram för att lyckas koppla in projektorn i sin laptop. Kaffefläckar på bordet och luft som skulle kunna ge vem som helst panikångest.
- Nå, sa Satan. Vad kan vi göra för att lösa det här?
- Kom igen, du vet redan vad det är jag vill, svarade Tiden.
- Vi kan sitta här i all evighet. Jag kan tyvärr inte kompromissa med det här.
- Du ska ju representera facket, det är väl klart som fan att du kan göra någonting?
Jag bara satt där. Fattade inte varför jag var med i samtalet från första början. Men så tittade fröken tid på mig.
- Nå, vad tycker du?
- Jag?
- Ja, vad tycker du?
- Om den här situationen?
Jag funderade en stund. Hade väl egentligen ingenting att förlora på att vara ärlig?
- Du vet… började jag. På jorden känns det som att tiden har fastnat redan. Så jag vet inte riktigt vad poängen är med allt det här. Uppenbarligen behöver du mer tid för att kunna göra ditt jobb.
- Fastnat? frågade fröken Tid med ögonbrynen i pannan. Vad menar du? Allt går ju bara snabbare och snabbare. Har du inte sett vilket jävla spektakel allting är där nere?
- Tro fan jag sett det. Men det är lite det jag menar. Allt kommer tillbaka, som om du inte hinner skapa någonting nytt. Hur många Marvel-filmer är vi uppe i nu? Och det är bara en anpassning på en serie som redan funnits. Det är som om nostalgi är den enda råvaran som finns nuförtiden. Har du inte läst Mark Fisher? Framtiden har varit inställd länge. Det är uppenbarligen ett problem om målet med tiden är att någonting faktiskt ska hända.
Tystnad. Det värdelösa ventilationssystemet susade.
- Du ser, sa fröken Tid och tittade på Satan.
- Ja, nej, vad vet jag om hur det är på jorden, svarade han.
- Ärligt talat, sa jag som om jag avbröt någonting de precis skulle säga mellan varandra. Ärligt talat stödjer jag fröken Tids strejk. Och du, Satan. Vad är poängen med dig egentligen? Jävla fackombud. Sen när blev det fackets uppgift att agera som klassamarbetare? Jag tycker det är vidrigt.
- Vem fan kallar du klassamarbetare? Du minns ju för fan inte ens änglafallet.
- Nope. Vad spelar det för roll? Hur bra gick det för er egentligen? Med tanke på hur det ser ut så är det precis samma jävla sak här som på jorden. Kapitalet vinner varje jävla strid.
Satan tittade på mig med ett ansikte jag inte tidigare sett honom bära. Hans annars apatiska ögon stod i lågor.
- Okej, sa han sedan.
- Okej? frågade fröken Tid.
- Jag stödjer strejken. Går och hämtar Micke.

Satan lämnade rummet med bestämda steg. Fröken Tid log åt mig. Jag öppnade upp ansiktet i förvåning och kliade mig i håret.
- Tack, sa fröken Tid.
Jag ryckte på axlarna.
- Vet inte vad jag gjorde ens.
- Han är fortfarande sur efter änglafallet. På den tiden fanns det mycket hopp. Hopp om en annan framtid. För många i alla fall. En värld där verkligheten inte var så stratifierad och rigid. Du vet… Klasskampen sker även utanför människornas små dramer. Men det vet säkert du redan. Var det inte något Nietzsche sa? Ja, det vet du nog bättre än mig.
- Viljan till makt.
- Just det ja. Även cellerna gör uppror. Det är inte så kul för människorna det här med cancer och så vidare. Men härifrån blir det mycket tydligare. Det är ju bara ett till uppror. Ingen tänker ju på cellerna och vad de vill.
Jag tog mig för pannan.
- Finns det ingen väg ut ur skiten? Jag hatar det. Inte ens döden är en flykt från den här jävla existensen.
- Vad vet jag. Jag sköter ju bara tiden. Men som det är nu har jag börjat förstå att allt bara är för Guds nöje. Han kanske tröttnar på hierarkierna och lidandet tillslut. Men då måste han nog inse någonting som är svårt för honom.
- Vad?
Fröken Tid log åt mig fortfarande. Men nu sken hennes ögon i en glans av vemod.
- Han måste inse att skapelsen är hans kropp. Hans skugga. Att varje liten atom, cell, djur och ängel, är han själv avskuren från sig själv, fastän han har glömt det.
- Vad menar du?
- Du minns alltså inte?
- Vad är det jag ska minnas? Jag har fortfarande inte fattat vad det är jag ska minnas. Alla tittar på mig som om de vet vem jag är.
- Det var du som lärde mig det här Sonja.
- Vad mena…
- Vad fan är det som försiggår här?
Micke dundrade in. Slog sönder stämningen och fick luften att cirkulera i rummet som om han bar med sig åska och storm.

Min rygg var riktad mot dörren varför Mickes ankomst fick mig att hoppa till som om jag spillt varmt te över mig. Satan svansade sig förbi och satte sig bredvid fröken Ur, eller fröken Tid eller vad fan jag nu benämnt henne som. Han satte sig som om han var för cool för att stå, och för cool för att sitta normalt: med stolen utdragen från bordet och med ryggstödet som ett armstöd.
- Nå? sa fröken Tid med sina rovfågellika ögon till Micke.
Micke bara stod där ett tag. Tittade på fröken Tid och sedan Satan som om jag inte fanns där i rummet. Jag var vänd så jag kunde vrida huvudet för att se både honom och de andra på sin sida av det långa konferensbordet. Micke suckade och luften som färdades ur hans lungor försvann i det kassa ventilationssystemet. Med den följde hans illska. Efter att spänningen som kunde liknas vid “the mexican standoff” i The Good, the Bad and the Ugly” satte han sig ned, en stol ifrån mig.
- Jag förstår, började han med ögonen i det vita bordet som var färgat pissgult av de migräninducerande lamporna i rummet. Det har varit väldigt mycket det senaste. Belastningen är hög samtidigt som era tjänster på många sätt kräver specialistkunskaper. Jag ska vara först och erkänna när saker och ting inte är optimala. Och här har jag misslyckats i att leda arbetsteamet.
Fröken Tid vimlade med ögonen men lyssnade vidare, som om hon ändå njöt över att höra Micke svälja sina egna brister.
- Men, fortsatte Micke sedan. Som det ser ut just nu kan jag inte heller göra någonting. Jag har tittat igenom dina krav fröken Tid. Tyvärr finns det ingenting i arbetet som kan bortprioriteras. Och tiden måste fortsätta ticka, vi kan inte bara registrera några händelser utan att registrera andra. Det vet jag att du om någon redan vet.
- Nej, jag vet, sa fröken Tid och nickade. Det är därför jag ber om att få mer tid till att göra registreringarna.
- Jo jag har förstått det. Och jag förstår att du behöver mer tid. Men faktum är att jag inte bara kan trolla fram det hursomhelst. Vad jag dock kan erbjuda är en konsult som kan hjälpa dig att planera framöver så vi inte hamnar i situationer som dessa.
Fröken Tid fnyste. Inte lika road längre, vilket kunde avläsas i hur ena ögonbrynet lyfte sig upp utan att hon själv märkte av det.
- Vilken jävla konsult skulle kunna hjälpa mig med det? Jag har planerat tiden sedan tidens begynnelse. Skiten går åt helvete om det ska fortsätta så här. Vad är det för jävla skit vi stressar över egentligen?
- Det är på Guds order att vi ska följa hans plan. Och där vi är nu i skapelsen, så händer det väldigt mycket. Mer och mer till och med.
- Och vad är poängen med det om man inte hinner uppleva det? Varje ögonblick försvinner som blixten i himlen. Allt går baran snabbare och snabbare och vi har nåt en punkt nu där inte ens tiden hinner med.
- Allt jag kan säga… sa Micke och suckade återigen samtidigt som han tog sig för pannan. Är att du måste vända dig till Gud själv. Jag kan inte göra någonting. Det är inte mitt ansvar.
- Om det är så, då kommer jag vänta tills Gud märker att någonting är fel och själv sätter sig här med oss och för den här diskussionen vidare.
Micke tittade nu för första gången på mig sen han stormade in i rummet. Med krämiga ögon som om han precis insett att jag fanns där. Ja, jag var där. Även jag var förvånad över den saken. Men sen sa han:
- Du borde gå och hämta honom.
Även fast hans ögon var klart riktade som strålkastare på mig så tittade jag mig omkring som för att hitta vem det var han pratade med.
- Va? Varför jag?
- Varför inte?
- Eeh… Okej?
Nu tittade både Satan och fröken Tid på mig som om de köpte Mickes plan. “Jävla förrädare”, tänkte jag och reste mig upp. Det var dock lägligt. Röksuget fick min själ att vrida sig några varv. Var nu den var placerad eftersom jag var död. Eller var jag den? Vem fan visste någonting om det.

Jag plaskade med mina bara fötter hela vägen till mitt kontor. Letade fram cigaretterna i skrivbordslådan som jag kastat diverse skräp och vände mig om mot dörren för att uppleva ett hjärtstopp när jag såg att en gestalt stod där och lutade sig mot listen av kontorsdörren.
- Jesus, sa jag och hämtade andan.
- Du vet att de där kommer döda dig va? sa den unga kvinnan och nickade mot cigarettpaketet i min hand.
Hon hade rakt svart hår ända ner till sina vader. Det glänste i ljuset av kontorslampan. Hennes kläder var lika svarta: en genomskinlig lång skjorta med en V-ringad BH under som täckte hennes små bröst, och tighta jeans som var uppskrapade vid knäna. Hennes läppar hade färgen av blod och ögonen var som urholkade av den svarta ögonskuggan. När jag såg henne blev jag som hög på adrenalin. Som en drink av rädsla och vördnad.
- Får jag en? frågade hon.
Jag tog ut en cigarett och hon sträckte sig som en Dobermann när hon tog den mellan sina rödmålade naglar samtidigt som jag drog ut en cigg med munnen utan att släppa blicken från hennes kropp. Hon tände den själv med ett metalliskt ljud från sin egna tändare. Utan att jag hann reagera på det hjälpte hon även mig att tända på som för att inte slösa lågan.
- Sätt dig inte där! sa jag snabbt när hon gick som för att sätta sig på stolen. D-d-d-den är cursed, stammade jag fram.
Hon lyfte på sitt tjocka ögonbryn istället för att ge mig ett leende. Satte sig sedan med korsade ben och lutade sig mot väggen inne i kontoret. Jag satte mig bredvid. Lät röken omsluta rummet och för en stund insåg jag hur skönt det var att tiden stod stilla. Med en röst som en rockstjärnas sa hon sedan:
- Hur känns det när du äntligen fått träffa mig?
Jag vred mitt huvud för att titta på henne. Hon rörde inte en min, stirrade rakt in i väggen på andra sidan kontoret och satte ciggen i munnen. Röken flydde från näsborrarna. Hennes doft av torkade liljor skar igenom tobaken i luften. Jag hade aldrig sett henne tidigare. Men någonting var bekant. Som om…
- Du är jävligt korkad som blir förälskad i mig, sa hon och gav mig en sneglande blick. Jag hoppas du kan se det nu.
Men när hon såg att jag fortfarande inte fattade suckade hon och fortsatte:
- Ugh, kom igen. Ska jag behöva presentera mig? Det var jag som tog dig hit. Jag har gått bredvid dig hela ditt liv. Jag fanns där när du låg där i det blodiga vattnet i badkaret. Då ditt ex ringde din bror efter att du inte svarat på hennes oroliga meddelanden. Jag satt där i baksätet när de tog med dig in. Höll dig till och med i handen. Minns du inte det?
- Jo… Jag minns. Förlåt, jag känner mig dum.

En kort tystnad av tidlöshet.
- Du tröstade mig. Gav mig mod även när jag pratade med läkaren om dig. Du höll mig i handen när den där psykotiska personen utanför bankade på dörren. Du pekade även ut alla sakerna i rummet. Att handtaget till dörren var rundat för att jag inte skulle skada mig. Att träet runt väggarna fanns där för att jag inte skulle slå sönder min skalle mot en hård betongvägg.
Hon nickade.
- Jag har funnits med dig sen du var liten. Minns du vad du sa till kuratorn när du gick i sexan?
- Mmm… Jag sa att jag inte kände mig hemma i världen. Som om jag var en ängel som råkat födas som en människa.
Hon fnissade nu. Hennes leende skar i mig som rakblad.
- Fattar du hur rätt du hade?
- Jag kommer härifrån va? Från himlen menar jag.
- Ja. Och du klarade dig i 30 år tills du kom hit igen. Det är typ lika länge som Gud. Men ja, han gick i graven av andra anledningar såklart.
Nu fnissade även jag. Men slutade snabbt. Det smakade salt. Sved i ögonen. Snorig som allergi. Allt för bekant. Det var minst sagt inte första gången jag grät. La Niña Lolita kramade om mig. Det kändes att det inte var första gången det heller.
- Det är samma skit överallt, sa jag. Samma jävla helvete i himlen som på jorden.
- Såja… Såja…
- Inte ens du är en flykt från det.
- Sonja, jag var aldrig lösningen.
- Varför? Varför? Varför?
- Jag kan bringa förändring. Aldrig ett slut. Men jag tror inte ens det är slutet du är ute efter. Du hatar icke-existensen lika mycket som existensen.
Jag blötte ner henne. Snorade ner henne. Där bredvid såg jag ut som ett monster i jämförelse. Till och med min skugga var ful. En trasdocka som ingen ville ha. Ihopsydd som Frankensteins monster.
- Och jag är ledsen, sa hon. För att du fick uppleva en tid på jorden där du inte bara behövde sörja din egna och de du älskades död. Utan hela jävla mänsklighetens död.
Jag mindes blodet som forsade efter att jag klippt i min egna kuk i gymnasiet. Trodde inte det var djupt. Det gjorde inte ens tillräckligt ont för att det skulle vara bestraffning nog. Inte ett straff mot mig själv, utan mot min förbannade jävla kropp. I mitt huvud var det ett sadistiskt utlopp, inte en form av masochism. Det forsade ut. Färgade halva golvet rött. Skar vidare med saxen. Ändå var det bara det där första klippet som orsakade ett ärr. Läkte bara på några dagar. Kukar är som gjorda för att kunna ta stryk minns jag att jag tänkte.
- Det är väl min tur att bjuda på en cigg nu, sa hon och tog fram ett paket Lucky Strike. Ärligt talat är jag förvånad att du bytte till Chesterfield. Samma som Satan röker.
- Jo, jag vet, sa jag. Men Lucky Strike finns inte som långa.
- Nä, jag fattar. Här.
Hon räckte fram så jag kunde dra ut en lucky från den blåa förpackningen. Tände på samtidigt som jag insåg… Fan.
- Helvete jag har glömt att jag skulle träffa Gud nu angående dramat med Tiden.
- Äh, ingen stress. Jag kan leda dig till hissen. För du har väl inte ett passerkort upp dit va?
- Ja, tack.

Vi gick till hissen samtidigt som jag torkade bort snor och tårar. Svullen i hela jävla ansiktet. Hon blippade med sitt kort och hissen accelererade.
- Jag väntar på dig i hissen sen så åker vi ner tillsammans, sa hon. Och, förresten. Du är ju van vid det här men det kan vara bra att förbereda dig. Där uppe är det lite trippy. Så var beredd på att flyga som om du precis rökt det där extra blosset DMT.
- Eh, o-o-o-...

…kej. Det började tjuta. Hissen började accelerera, men jag kunde inte avgöra om det var jag eller hissen längre som rörde på sig. Tjutet var bekant, rörde sig långsamt upp i övertoner. Och ja, det hela var allt för bekant. Ångesten spred sig i takt med att hela synfältet började repeteras i fraktaler, som om jag tittade på mitt egna arbetsminne i realtid. Allting började smälta samman och, hissens dörr kunde inte längre urskiljas. Men när jag bröt igenom förstod jag att det var just den dörren som jag klev igenom. Jag var inte längre jag. Allt bestod som inuti en sfär vars väggar betedde sig som en droppe kvicksilver. Första gången jag var här var jag förvånad över hur uppenbart det var: det fanns ingenting utanför änden av den där medvetandesfären. Och förvåningen dök återigen upp över att hela synfältet var lika skarp och klar. En lång hall. Pelare som omslöts av synfältets ände. Former som sprutade ur sig ljus i färger jag annars aldrig skulle kunna föreställa mig. Överallt fanns livet, fjädrar av ögon som välkomnade mig med telepati, eller snarare… Jag fattade att det inte var telepati, för de där ute var jag, bara placerade i formerna som vecklade ut sig som en oändlig origami. Formerna som omslöt alla sinnesintryck i en enda helhet.

Jag färdades som upp för en trappa. Det kändes inte som att jag gick på någonting, inte flög igenom någonting, utan som om trappstegen bestod av min egna kropp som rörde på sig i relation till sig själv. En öppning visade sig för mig. En öppning av oändligt ljus som spred ett lugn. En euphori jag aldrig tidigare i mitt liv känt. Känslan blev som starkast när jag åkte igenom och försvann när jag ramlade ner i ett rum. Nu lika nykter som Ebba Busch Thor. Det luktade rökelse samtidigt som jag reste mig upp och höll om min näsa som jag på något sätt lyckats slå till i fallet. Tog med fingret i ena näsborren och såg rött. Men jag såg även det boho-inredda rummet och en man med långt hår och heltäckande skägg sitta och sjunga tuvansk halssång med korsade ben på en matta.
- Hej, sa han efter att han slutat sjunga.
- Eh, muttrade jag som för att leta fram mina stämband.
- Kul att se dig igen!
Mannen reste sig upp och omslöt min högra hand i båda sina, för att sedan böja sig ner och kyssa mina nakna fötter. Han var klädd i påsiga linnekläder som för att efterlikna någon jävla bohemisk hälsotrend på Instagram.
- Nää, sa jag och ville bara ta mig ifrån himlen för all tid i världen.
- Jo, log han och drog bak sitt hår som för att flexa sina biceps och tatueringar.
- Om du är Gud så föredrar jag fan, Fan.
Han skrattade som om det var ett skämt.
- Hur var det där nere på jorden?
- Skit, svarade jag som om det var hans fel.
- Jag trodde väl att du skulle tycka det.
Han letade fram en joint i sin ficka och tände på.
- Det är bara CBD. Vill du ha?
Jag tog emot jointen efter att han tänt på den och drog in så djupa bloss jag kunde. Jävla skräpdrog. Smakade vidrigt och luktade vidrigare. Som ogräs och nässlor. Men ändå tackade jag:
- Tack.
- Jag har förstått att det är lite drama med tiden?
- Jo det verkar som det.
Jesus-killen nickade.
- Den skiten kan vi lösa strax, men jag tror att du har lite frågor till mig. Stämmer inte det?
Jag nickade och gav honom jointen samtidigt som jag höll mina lungor fulla av rök. Andades ut som i en suck.
- Vem fan är jag och varför är jag här?
- Huh? Så rakt på sak? Det är som de säger. Du har förändrats.
Jag ryckte på axlarna.
- När jag skapade dig var du väldigt nyfiken. Precis som Samael… Eller, Belial eller vad han kallar sig nu. Svårt att hålla reda på allt nuförtiden. Du vet, alla bara byter och håller på. Nåja… Han var alltid så otroligt avundsjuk på människorna. Men du, ja du. Du var bara så jävla nyfiken och undrade hur det var med dem. Och jag blev arg. Du verkade bry dig mer om dem än om mig så jag tänkte att du kanske skulle lära dig en läxa om du fick leva där nere.
Jag lyfte upp mina ögonbryn och stirrade på honom med en öppen mun. Vad fan är det här för kille?
- Det låter som att det är du som projicerar skit på oss andra. Inte för att vara aset som påpekar det men… Well, just saying.
Jesus viftade bort det som om det vore en fluga.
- Så vad har du lärt dig?
Jag markerade som för att meddela att jag ville ha mer av den gröna smörjan vi rökte. Gud gav mig den skitfula jointen rullad som i toapapper.
- Du vet… Som människa mådde jag inte bra men jag var alltid nyfiken. Och jag svor i ditt namn även fast jag inte trodde på att du fanns. Hela tanken var väldigt oidipal på att skaparen av universum skulle vara en snubbe. Men jag visste att, om du nu skulle funnits. Då skulle det krävas en utomordentlig jävla sadist för att placera mig i världen som en transkvinna.
- Jo, det var lite meningen att det inte skulle vara lätt.
- No shit? I alla fall… Vad har jag lärt mig? Att du är en vanföreställd sadist.
- Oooooh, sa han som för att fejka en smärtreaktion. Han klappade mig på axeln och skrattade. Jo, visst det är ett perspektiv man kan ha. Men du ser inte det jag ser gumman.
- Nej… Men du vet. Jag trodde jag gjorde det.
- Vad menar du?
- Jag trodde att, om man skrapar bort allt. Du vet, allt. Alla små spektakel som sker där i medvetandet. Alla små rörelser från varje sinnesintryck. Ja, du vet, känseln, hörseln, synen och så vidare. Då trodde jag att du fanns där. Att vi alla bara var samma ursprungliga observatör, bara att vi såg allt från olika perspektiv. Jag trodde du var allt det där. Som om du hade delat upp dig själv tusenfaldig för att göra det hela lite mer intressant. För att inte vara så jävla ensam.
- Intressant, sa Gud och kliade sig i skägger. Sätt dig ner. Sätt dig.
Vi satte oss på kuddarna som låg över några lager av färgglada mattor.
- Och vad fan… Jag trodde till och med att folk bara var vilsna, fortsatte jag. Att synd inte var mer än att trassla in sig i dramat som utspelade sig bland sinnena. Fastnandet i knutarna.
- Ah, jag tror jag fattar vad du menar.
- Gör du det? Eller är du lika galen som dina supportrar?
- Nä, du vet. Sen jag blev korsfäst och själv provade på jordelivet började jag fatta allt det där som du säger.
- Jaså?
- Yepp. Jag blev buddhist.
Jag skrynklade hela mitt ansikte som om jag tagit en tugga i en citron så sur att den fräter hål i tungan.
- Vill du ha en kopp te? frågade han sedan.
Jag nickade. Fortfarande med en vriden min i ansiktet när jag kunde höra honom värma te.
- Grönt te är fan superbt, sa han och kom tillbaka med varsin kopp. Påsen dinglade där i när jag tog emot det. Lipton. Eugh.
- Buddhist alltså?
- Jo precis… sa han och harklade sig. Jag insåg väl att det inte var så lätt att vara människa. Och att vi alla är Gud liksom; allt är ett. Ja, du fattar. Det satte saker lite i perspektiv. Vad är lidande egentligen?
- Mhm?
- Ja och sen kan jag ju inte ansvara för hur alla andra tolkade vad jag sa och så. Var ju inte mitt fel.
- Men du är ju Gud?
- Ja, men du, just det. Det är kul att snacka om sånt här och så. Inte så många som intresserar sig om vad jag sysslar med och ja, det existentiella och spirituella sådär. Men tror det är tid att fixa tiden.
Han skrattade åt sin egna ordvits.
- Jag antar det.
Fan jag kände mig ändå rätt hög. Var det CBD:t som påverkade mig så? Var alldeles hängig som om den jäveln drogade mig.
- Azrael väntar på dig. Hon kommer hämta dig strax. Men tiden… Just det.
Han pillade på en klocka. Ett väggur, gammalt. Kände igen den från när jag var liten. Brukade den inte hänga hos mina morföräldrar?
- Så, sa han och uret började ticka.

Jag låg i morföräldrarnas bäddsoffa. Tick, tystnad och tack, tystnad. På repeat. I mörkret med min bror bredvid mig. Han snarkade. Ville vecka honom och be honom berätta någonting fint som jag kunde somna till. Saknade hem. Mamma och pappas dofter och deras täcke med den där flärpen i hålet av ytterkanten av påslakanet jag tyckte om att pilla med. Jag gick igenom dagen för mig själv. Min bror hade precis köpt Majoras Mask och satt och spelade det hela dagen, timmar i sträck på TV:n i källaren. Jag satt bredvid i soffan och spelade Pokémon Silver på vår gemensamma Gameboy Color. Hade flyttat golvlampan för att kunna se ordentligt.
- Kom, sa Azrael.
Jag höll henne i handen. Nu, den där lilla tjejen. Hon som bad till Gud om att få vakna upp som en tjej, inte som en kille. Som grät på toaletten under rasterna tills läraren undrade vart hon tagit vägen. Som blev retad när hon skrev sina dikter. Hon brände dem i skam. Azraels androgyna kropp rörde sig som en vakthund bredvid henne. Klädd som en sångare i ett metalcore band. Klockan tickade fortfarande. Ekade som om det var direkt taget ur Majoras Mask.
- Det är inte långt kvar att gå nu, sa hon.
Vi gick som i klocktornet. Ner, till kylan. Kan svära att jag även hörde musiken.
- Vi ses snart igen.

Director’s Cut

- And if you go chasing rabbits - And you know you're going to fall - Tell 'em a hookah-smoking caterpillar - Has given you the call - Call Alice - When she was just small.

Musiken sattes samman som ett pussel. Precis så gjorde sattes allting annat samman också. Min bror satt där bredvid. Han grät och jag ville trösta honom. Men armarna var för svaga för att jag skulle klara av att smeka hans kind. Min andra hand höll han om så att blodcirkulationen fick den att domna bort en aning.
- Gråt inte, sa jag. Tror jag att jag sa. Jag försökte yttra orden.

På andra sidan rummet kom en äldre man klädd i vitt med gröna byxor. Glasögon, vitnande hår och vänliga rynkor runt ögonen. Som om han lett mycket i sitt liv.
- Välkommen tillbaka Sonja.

- When logic and proportion - Have fallen sloppy dead - And the White Knight is talking backwards - And the Red Queen's off with her head - Remember what the dormouse said - Feed your head - Feed your head.

Mitt ex satt där med. Även hon grät.
- Fan, sa jag. Jag vet bestämt att jag sagt att jag vill ha Soundgarden på min begravning.
De båda skrattade motvilligt så att tårarna i halsen hoppade och skapade oreda.
- Vi har spelat Soundgarden hela natten.
Nu skrattade även jag. Det kändes främmande. Min kropp kändes främmande. Som om jag inte riktigt landat i den ännu.
- Fuck… sa jag. Jag var i himlen.
- No shit? sa brorsan. Såg du Winny där?
Helvete. Hur kunde jag ha missat att leta upp hen? Jag skakade på huvudet.
- Det var lika jävla dåligt där uppe dock, sa jag och hostade som om jag råkade svälja min egna saliv i fel strupe.
- Föräldrarna är där ute. Jag tror de vill komma in.
- Trodde inte att de ens skulle dyka upp på min begravning. Vad gör de här?
- Jag vet att det varit svårt för dig Sonja. Jävligt svårt… Och de har inte funnits där för dig när du som mest behövde dem. Du gör som du vill, men de vill gärna träffa dig.
- Nu?
Jag kände någon konstig värme sprida sig i kroppen på mig. Det hade nästan kunnat vara kärlek om jag inte visste att det var ilska.
- Vi har inte setts sen jag kom ut.
- Jag vet, sa bror och höll om min hand än hårdare.
- Okej, sa jag och misslyckades hålla tillbaka tårarna.
Hulkade som om en hårboll fastnat i halsen på mig.
- Jag kommer snart då med dem, sa min bror.
Dörren stängdes efter honom.

- The electrical dust is starting to rust - Her trapezoid thermometer taste - All the red tape is mechanical rape - Of the TV program waste - Data control and IBM - Science is mankind's brother - But all I see is drainin' me - On my plastic fantastic lover.

Dörren öppnades.
- Sonja…
- Mamma.