Ångest är en mycket märklig känsla
om man ens kan kalla det för det.
Den gör sig påmind i kroppen
smyger sig fram mellan leder och muskler.
Världen får en annan nyans
lite gråare och bistrare.
Och människan tappar bort sig själv,
lite mer för varje dag som går.

Ångesten frodas när hjärnan jobbar på högvarv.
När tankarna maler skrattar den sig lycklig,
för den vet att den snart är på ingång.

När oroliga tankar inte släpper får kroppen ingen uppmärksamhet.
Desperat försöker den prata, varna och signalera.
Men hjärnan vägrar lyssna.
Oron är ju där, och den är mycket intressantare.
Kroppen går snopet därifrån,
med ångesten flinande på axeln.
Och människan är för länge sedan borttappad.