Orden fryser i farten, halva flytande och andra halvan på väg.
De viktigaste har frusit fast i min bröstkorg, delvis i min hals och dessa ord..ja, det svider.

Tänker att jag sköljer ned dem med något starkt, så de tvingas att ge vika. Men inget biter, förutom orden, som biter sig fast.

Men plötsligt, ett ord

Nej!

Nu rinner vårfloden nedför mina kinder.
Upp till ytan med vattnet kom resten.

Och livet blev aldrig sig likt igen.
Men jag gillar flödet, jag är en jävel på att simma.