När barken lämnade trädet
var det som om inget vackert fanns
Och solens strålar brände sönder säden
månen skydde sin forna glans


Borta var vinden som lyfte våra vingar
och borta var allt som var bra
Borta var allt som du av dig tvingar
det var inget bra att ha


Och vänskapen som växte i myllan
den som gav oss kraft
Lägger jag försiktigt på sin plats i hyllan
för den är det vackraste vi haft


En dag kanske jag ger den åter
en dag kanske den blir stor
Vem vet, en dag kanske den kallar
och undrar var vi bor


Förundras inte över dom bittra orden käre vän
vinet och elden finns där alldeles säkert än
men barken har lämnat trädet
och trädet återvänder hem