har suttit på alla parkbänkar med dig
solens strålar i ansiktet där din handflata bränt så många gånger
blåmärken i himlen och på halsen
där har vi suttit och pratat om framtiden
hur allt skulle bli bra bara du fick ett jobb och vi lämnade stan
"men du har ju barn"
"äsch, dom kan komma och hälsa på, vi kommer vara kungar du och jag"

grov kvinnofridskränkning läser jag i brevet
och det första jag tänker på är att du kommer missa min födelsedag
på att vi inte kommer skratta i varandras munnar igen
inget mer glitter i ögonen, inget mer himlen öppnar sig i dig

nu kommer jag sitta på parkbänkar utan dig
och när jag väl gör det i april, så hoppas jag att mina andetag är lätta
och att värmen istället finns hos solen
jag hoppas på sinnesro, på att alla dom tusen kilometer jag kämpat för dig lever kvar i mig
men att du inte längre var värt det