du säger limbo
och en blomma som vissnar
men vi behöver alla
ibland
planteras om
naturen gör det varje år
och vad är vi om inte frön
i konstant förändring
speglar visar aldrig din självbild sann
du ser bara vikten, fårorna och ibland
din sorg om du stirrar för länge
man undrar om den gamla eken
ser samma sak i sjöns spegelbild
eller ler förrymd åt fågelbon
och barnens gungor och skratt
regnet sköljer
och vatten bär
som flodbäddarna på din kudde
kind till hals
från fjällen till havet
från orosmoln i din själ
du suckar framför spegeln
men
vad spelar det för roll
om du tappar vikt
när det tyngsta du bär på
är dina tankar
hällt från hjärtat som ett kärl
en ändlös ström av sökande
där drömmarna alltid sipprar ut
som Brudslöjan vattnar Saggat
får vi vada ut i våra drömmar
känner du tårna skutta en sista gång
farväl till det grunda
om du vågar ta hoppet fullt ut