Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Mitt bidrag till tävlingen som tidningen Skriva hade om Göteborg.


Farväl till Kranarna - Kortnovell

Tåget tycktes ta ett andetag innan dörrarna öppnades och en djup suck släppte ut resenärerna.

Hon drog på samma gamla väska hon gjort sen veckopendlandet till jobbet började i november. Nu var det mars.

Från perrongen kunde hon se kranar stretande i vind och regn för att bygga upp och bygga om. Något som varit fint hade tappat sin lyster och nu var det tid att gräva. Göteborg var en stad som aldrig blev klar. Här kan vem som helst hitta hem.

Regnet doftade särskilt och oljan tåg luktar av när de svettas följde henne från perrongen. Det gjorde henne ingenting att vara hemifrån längre. Förr så täljdes timmarna på veckodagarna så sakta att längtan hem fick henne att ifrågasätta sitt karriärval. Långt ifrån sambo och allt för nära känslan av att vara isolerad men aldrig ensam.

Hon brukade längta hem till sin sambo, Gustaf. De hade växt upp i samma stadsdel och enligt vännerna tog likheterna slut där. Hon hade fallit för hans bruna ögon och hans avslappnade stil, något hon själv hade behövt öva på och därför kände trygghet i.

Att vara olika kan vara befriande. Oftast.
Nu låg hon vaken om natten. Hans lugna andetag hon brukade älska att lyssna på fick henne nu att känna sig ensam i deras hem. De sov i samma säng men isär. Hon undrade varför de kunde låta bli varandra. Ville hon ens knulla om han visade intresse? 

Vardagen innebar tjafs om småsaker. I detta fann hon sig mer ledsen för var relationen hamnat än vart bråket tog vägen. Med lugn och saklighet försökte hon dämpa konflikten och skapa dialog. Saklighet kan missförstås som kyla av en partner som vadar i känslor. Gustafs antagonism blev präglat av affekt och personangrepp. Sanningen i orden spelade mindre roll. De gjorde ont. Han bad om ursäkt i efterhand. Hon förlät men kunde inte glömma.

Någon sa att man inte kunde vinna en strid med sin partner utan att ha förlorat kriget i relationen. 

När hon åkt den morgonen hade hennes farväl ekat utan svar innan dörren stängdes, men på instagram polerade Gustaf deras image med bilder på bländande lycka och kärlek från helgen. Var det fortfarande sant? Musiken hon skippade mellan gjorde aldrig ont nog för att vattna hennes klump i bröstet. Ingen låt passade, ingen känsla gav henne det hon behövde för att släppa tårarna fria. För visst hade hon egentligen bestämt sig?

Väl inne på centralstationen upphörde väskans ljudliga eskort från plattorna på perrongen. Här sorlade främlingar kring dofterna av kaffe, kanelbullar, hamburgare och…hon nosade i luften när hon passerade. 

“Våfflor? När är våffeldagen nu igen? Vår årsdag är snart,” tänkte hon. “Hur ska vi fira den?”

Autopiloten tog henne ut på Drottningtorget och hon gick förbi spårvagnarna. Sinnesfrånvaron som hörlurarna brukade skänka hade brustit och en förtryckt medvetenhet krävde att få komma till tals.

Åt vilket håll längtade hon egentligen? Om hon stängde av motorn och lät seglet ta vid, skulle vinden bära henne till hemmets tvåsamhet eller hotellrummets ensamhet?

Leendet hon bar för att slippa känna kunde knappt bäras längre. Att konstant vara tillgänglig på bekostnad av sig själv då hennes närvaro domnade allt mer med samma låtar på repeat. Spotify wrapped var grund för terapi.

Vänner behövde ventilera och hon var rädd att inte svara och finnas där. Rädd att tappa sin spegel i botten av sitt bröst och att skärvorna skulle riva hål så alla kunde se in i hennes grundvatten.

Det fanns ingen tid. Ingen sömn. Morgonkaffet ramade in hennes posterblanka blick för dagen. 

Vid Brunnsparken inväntade hon herr Gårmans godkännande och ett plötsligt minne fick henne att le. Platsen var våren för henne, med dess träd och vimmel. Minnet av munkarna som förr såldes här kunde ännu retas i luften.

Med fjärilar i magen hade hon gått här med Gustaf under deras första dejt och han tappade nutella på sin vita tröja. Hon fick panik men han var obrydd och sa “jaja, sånt händer.” 

Hennes dag hade blivit förstörd om det varit omvänt. Han skrattade bort det. Hon blev kär.

Att hjärtat kunde bära så mycket, prestera så mycket, bygga så mycket och säga så mycket men ändå inte kunna lyfta det som behövde lyftas. Där var de nu.

Herr Gårman tillät henne att korsa vägen och vilse i tankar trampade hon sina Vans rakt i en vattenpöl. Fucking typiskt.

Vemodet drog till NK:s skyltfönster. Lyster och glans kunde tillåta henne att drömma om ett liv hon varken hade råd med eller vore bekväm i. NK-drömmarnas glitter kändes ganska surrealistiskt i och med hennes pissblöta skor och tofsiga hår. Hon vandrade vidare. Ibland iakttar vemod på håll så man glömmer att det ens är där. Idag var vemod tystnaden från Gustaf, känslan av att plåstret behövde rivas och hon behövde kranarnas hjälp för att lyfta det hon hade kvar.

Efter tre Depeche Mode-låtar slank hon in på Magasinsgatan för att slippa gå i de där jävla backarna som Göteborg bjöd på. Det doftade från caféer och restauranger. Uteserveringar höll på att byggas. Försiktigt tillät hon sig en tanke på singellivet.

“Behöver vi en paus bara?” Gustaf hade sagt det rakt ut när de satt och tittade på TV. Tystnad. Inombords skrek hon. Vad fan svarar man? Inget inom henne kunde finna förnuft i en paus. Gör slut eller red ut! Vad ville han?

Nu var det sagt och det spelade inte någon roll om de kunde reda ut det längre. Han hade sagt paus men det enda hon kunde känna var avslut.

Hotellet vid Stenpiren var svalt. Hon tummade på nyckelkortet i hissen, osäker på om hon bott i detta rum förut hoppades hon bara att kranarna skulle synas från fönstret. 

När hon inte kände igen tapeten släppte hon väskan, gick till fönstret och drog isär gardinerna. Hon andades ut. De var där. Hon andades ut.

Under helgerna hade hon känt sig allt mer bortrest, desto mer hemma i ensamma hotellsängar än den hon och Gustaf valt. Nu när ingen av sängarna, rummen eller frukostens främlingar längre ville driva henne hemåt, kände hon nu bara sorg inför ett farväl till kranarna som stilla lyssnat på henne om natten; för att alla dessa dagars stillhet någonsin skulle bli hennes att behålla.




Prosa (Kortnovell) av Honungsgrävling
Läst 141 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2023-07-20 14:43



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Honungsgrävling
Honungsgrävling