Och Lasse W sjunger \'\'Det är visst nån som är tillbaka\'\' för mig,
där jag sitter i mitt rum och funderar på att igår skulle jag ha sagt
det jag tänkt säga det senaste året, Daniel.

Men du stod framför dörren med handen höjd till en knackning, bara ett steg från det nya livets rum.
Vad hade hänt om jag hade sagt något?
Hade du gått in i rummet ändå, eller gått ner dom
tusen trappor du gick upp för att komma dit?

Jag vet vad jag hade gjort om jag hade varit du, Daniel.
Jag hade slängt upp dörren, gått in, låst den igen och gått rakt in i ett liv med dig.

Eller ska vi vara realistiska, Daniel?

Jag hade skrattat nervöst, sagt \'\'hej, vi är ärliga\'\', öppnat dörren och kollat över axeln så du var med.
Väl inne hade jag sagt \'\'jorå, såatteeeeeh\'\' (för jag vet aldrig vad jag ska säga när jag är med dig, Daniel).
Sen hade jag lämnat dörren på glänt, för min cellskräck gör att jag inte vågar låsa dörrar till rum utan fönster.

Men det är ingen idé att jag ens funderar på det här,
Daniel.
För du kommer ju aldrig stå framför någon dörr till något nytt liv bredvid mig.

Du kommer stå innanför dörren med din tjej som har sånt där jättelockigt hår, som ser ut som S du vet, och sagt
\'\'Du vet att
vi
aldrig kommer ut nu?\'\'
med betoning på vi.

Som om jag inte redan visste att det var ni.

Förlåt, Daniel, jag glider ifrån ämnet så lätt.

Men vet du? Jag skulle nog inte ha sagt något ändå. För du gick in genom dörren utan mig, den gick i baklås och du är lycklig.
Jag tittar argt på CD-spelaren. Sluta ljug, Lasse.

Han kommer fan aldrig tillbaka.