bevittna ett jag i tjugohundratal

det är inte första gången jag inte förstår
många har sagt att det inte finns någon plats
dit min nyfikenhet inte kan klättra och kan nå

se ett jag i tjugotal

människor som skriker och dömer
det märks knappt i mina bruna ögon
men hjärtat brister i sömmen
så jag flyr dagen in i drömmen

ett jag i trettiotal

jag kan läsa mycket och länge
söka förstå vad jag känner
men hur jag än vrider och vänder
är jag ensam innerst inne
där orden som sagts ligger och bränner
människor och deras känslor
folk och deras behov

ett jag i elvaårsålder

frågar min mor
är jag adopterad från en annan planet?
paus för burkade skratt
jag tänker alltså finns jag
jag är sårad alltså minns jag
en utomjording utan en himlakropp
elva år ville hitta hem
söka svaret i universum
att försöka resa dit var att våga
ta mitt liv
finns det något vackrare
än att gå från ledsen
till stjärndamm
till stjärndamm
i rymden finns inga elvaåringar
så jag bad
ta mig tillbaka
ta mig hem

jag vill sväva förbi Neptunus
jag vill se Io och Ganymedes
jag är ingen Kal-El
men jag hör inte hemma här
jag känner det i varje interaktion
med de som kallar mig sitt släkte

ett jag i trettiotal
kampen fortsätter