Hon säger: “Jag ser älvor och träd,
nu när jag blundade nyss.”
Jag svarar med glimten i ögat:
“Betyder det att jag gör dig skogstokig?”
“Haha, den var bra”, skrattar hon.
Och fastän jag varit hundradelar från allt det här.
Ljusår i mörka dagar och hon smekte mina
lår medan jag styrde in i natten.
Mörby Centrum, Norrmalm, Solna.
Mörby Centrum.
Spiknyktra, efter utgång, mingel och dans.
Hon glider på orden och ler lurigt:
“You’re in for a treat. The time of your life.”

Och jag kan ha sagt det vid ett tidigare
tillfälle men säger det igen även om
jag tappat
räkningen:
“Du får mig att känna mig V.I.P.”

Hon säger: “Varför känns allt så lätt med dig?”
Hon säger det inte på ett sätt som får mig att
känna mig som en clown.
Hon säger det med en avklädd ton
i rösten.
Hon säger det inte som att hon gör skillnad på
hur vi dansade sexigt på dansgolvet  
och hur vi ligger här nu klockan 08
på morgonen i sängen och ska sova,
för vem av oss lyckades egentligen
ta en powernap dagen innan?

Vi pratar om punchliners.
Jag säger: “I’m a punchliner”
Hon skrattar och säger:
“det blev visste ett slumber party.”
Hon säger: “andas i fyrkant”
när min kropp ryser och jag lägger kudden
över ansiktet. Och jag biter ihop och svamlar
det enda logiska jag kan komma på:
“Rubiks kub, Rubiks kub, Rubiks kub
Ruuuuubiks kub.”

"Varför känns allt så lätt med dig?"
Hon säger det på ett sätt jag aldrig hört förut.
Hon säger det med hjärtat på rätta stället
och blöta lakan.