*Insitamentet från en uppriktig konstribunal. ..*
Visst är detta en
Konstutställning
Orden vi tar ut
och släpar med
oss varje dag
Och vi bär omkring
Själva ramen
som håller ihop oss
Det som vi visar
Upp av våra av
-dunstande blygt
ihopfogade kroppar
Kriget spränger allting.
Ramarna spricker upp
ifrån sina fästen
Faller ut beblandar sig
bland en hög sandsäckar.
Konstnärligt utlagda
Du ser också ut som mig
En vilsen volym
Men är du min fiende nu?
När de inordnande ramarna
Fallit bort. Det är frågan
Bara några okända tysta
betraktande konstbesökare
Bortom den bysantinska
Pelarsalen med den
Rysk ortodoxa dialogen
Utslängd utanför
Som sitter fast på en
stelnad pansarvagn
Och i en flygfärdig missil
Visst är detta en konstutställning
Som skall komma gå till historien
Glömmas bort och börja
Om när allas ramar rasat
Ut ur sina egna ramars
Sammanhang
Ibland kan det förändra
Vår syn på oss själva
Som när man gräver upp
Pompeji och hittar nya
Saker ur det förgångna
Att förändra kunskapsmassan
med
När förgreningar efter ett tag
Lossnat ur ramarna från
Varandra. Och plötsligt finna
upptäckts resanden Björnståhl
Som äntligen upptäckts
Nu av vår egen samtid
Min ungdoms idol
Som blivit tillfällig
Radio hyllad av en
Förvånad hop kultur
fjäskande lekmän
från vår egen samtid
Och han svarar just mig!
Som håller i Gjörwells&
Björnståles bok från 1783
Försiktigt i min hand och
ingen annan,hemmavid
-Javisst min gode läsare
Är livet en konstutställning
Men ni bestämmer själv
Innanför eller utanför
Helt sökandes oramad
Eller
Inramat guldförgylld
Sen avslutas orden
Och tystnaden
Den historielösa
Tar tillfälligtvis vid.
Och skönt kan även
Det vara
När man äntligen
Kommit hem efter
En gungande flygresa
Ifrån ett konst tribunal
Besök i främmande land
Och nu ser på en sprucken
Läderfåtölj från 1890 talet
Med gråblå moln och
Uppsprickande Asptoppar
I den mörknande nalkande
Försommar natten
Utanför ett fridfullt sovrums
fönster i en stuga bakom
allfartsvägarna vid en av
-krokad landsbygd
Som lever sin egen tid
Än så länge
Det nu bara går.