I baren klänger sig Draken fast. Lilla Spöket sitter brevid och nynnar på en Kent-låt. Ser på Drakens vrakiga person och tänker -Du är min, du är min, du är bara min! Draken har ingen aning om vilka känslor han väcker hos Lilla Spöket. Han har inte lagt märke den lilla tuffsiga och taffliga varelsen brevid sig som suttit där flera kvällar i rad.

Lilla Spöket kommer från skogen. Han levde mest på mossa och möss där. Fann en stig som visade vägen till ett annat rike. Där levde musiken, den enda platsen där Lilla Spöket kände sig hemma. Här doftar det av tungmetaller och döda koraller. Det var hit till Vasastan han flydde. Nu är det den enda plats han känner sig trygg på.

Draken har alltid levt ensam. Druckit på tok för mycket och bränt de flesta broar. En kall och regnig eftermiddag så glänste bardisken på Tranan extra lockande. Draken hamnade där nästan som i trans. Då bestämde sig Draken för, att här ska han för alltid stanna kvar. 

Lilla Spökets gula ögon smalnar av. Han blir alltid så jävla kåt när han ser på Drakens mjuka kropp. Den liksom bara pöser över och Lilla Spöket får nästan hålla i sig för att inte falla rakt in i det där. Men så nära får ingen gå.  Iallafall inte någon som är lika osynlig som Lilla Spöket känner sig.

Draken vänder sig mot Lilla Spöket och säger "det sjunger i mitt huvud när du ler". Lilla Spöket blir helt överrumplad och varm från topp till tå. Han ser mig! En känslobomb är på väg att explodera. Det är en helt vanlig kväll i baren på Tranan.