Det är en vacker äng, den bakom den faluröda skolan. Ett böljande växthav med små öar - rösen, tall och en. Lite längre bort låg under en hel höst och vinter ett råddjurskadaver. Den vackra pälsen förmultnade sakta och ögonhålorna kantades av vita larver. Revbenen letade sig upp ur kroppen likt underliga växter. Vi barn gick dit och tittade med förfäran. Döden helt avklädd och blottad. Den där dragningen inom oss, ett spännband. Medlidsamhet, nyfikenhet, rädsla, törst.

De reser sig upp ur det höga gräset så att de bildar en halvmåne. Jag blir rädd på ett skräckslaget sätt. Det är första gången jag slås av hur bräcklig en kropp är i förhållande till andra kroppar. Jag rusar, tar sikte på skogsbrynet men bakom trädstammarna kliver fler av dem fram. Det är ett bakhåll. Nästan alla från klassen, klassen över och klassen under är här. De går sakta framåt, tränger mig in i centrum. Deras nakna nollställda ansikten. Barns nästan högtidliga allvar. Jag försöker bryta mig ut igen men de låter mig inte. Jag blir tillbakaputtad in i mitten och hamnar på marken. Sen börjar orden. Allt som är fel med mig. Hur äcklig jag är. ”Vi önskar att du inte fanns.” Det glimmar ur deras ögon. De är berusade av att ha överlistat och överrumplat. Det är ett äventyr, kittlande, glädjerikt. De mot henne, de mot den. Jag gråter i panik, ber att snälla snälla låt mig gå. Trodde jag att jag var något innan, så upphör det nu.

Jag försöker förstå. Celldelningen. Alla böjliga böljande intentioner. Logiken som snirklar sig fram, slingrar sig in i känslan. Att sätta sig in i, att sätta fingret på.

Jag förstår. Hon förstår. Den förstår.

Och i Roslagen föder jorden sten.