I nattens skrämmande mörker
sitter min själ och stirrar på sig.

Jag stirrar på sorg och smärta i
den kyliga och vemodiga period
våra skapelser lider igenom.

Jag stirrar ut på den mörkblå
natten och känner mig åter tom och
utan inspiration i kroppen.

Jag försöker ihärdigt leta efter
det djupsinniga i min kropp
som gått förlorat men inte
till någon framgång.

Min kropp känns som gammalt
torrt skal som söker dom
två människolivens kärlek
som betyder mest för henne.

Ständigt tittar ut på skogarna
och på den stora och vida himlen
som annars fyllde henne med sån
livskraft så hon kände hur hon fysiskt
slungandes iväg av lycka.

Men nu känns allt som
ner brunnet och mörkret
försöker totalt knäcka henne
och spydiga själars sårande ord.

Men hon fortsätter kämpa för
framtiden som kommer ha med
många prövningar men även själens
återkommande eld.