Hennes lycka var obeskrivlig till dom män som helat
deras själar och fått hennes kropp att åter höjas från
det massiva gröna täcket.

Hennes röst sjunger ut all den kärlek som ännu bor inom
henne så allt jordeliv kan höra att kärleken för dom
sträcker sig bortom alla ting som hon trodde kunde
förtrolla hennes själ likt dessa.


Kvinnolivet vill aldrig släppa det klara ljuset som nu fanns
i händerna utan forma det till skapande mästerverk och
låta allt ges till dom.

Dom hänförande männen räddade hennes kropp ständigt
att uppslukas av skräcken och kvävdes dess förföljelse.

Kvinnosjälen lovprisar dessa ljuvliga män likt hon
ärar sitt liv till molnen.

Åh uppenbarelsen, deras ödmjuka inre var högaktande
och torkade ut hennes tårar från ansiktets skapelse,
skapelsen av förtjusning för dom fagra unga männen.