Det var inte så himla konstigt för mig att hitta en älva i skogen just den kvällen. Jag var ju hög på LSD. Det var heller inte så konstigt att jag tog med den hem. Det var ju mitt i vintern och den frös.

Det konstiga var att den fortfarande var kvar när jag blev nykter. Satt där på soffbordet och tittade på mig med ett uttryck av återhållen rädsla i det pyttelilla ansiktet.

Jag hade visst somnat på soffan med jacka och skor, blöta av smält snö. Jag torkade bort en dregelsträng från kinden och såg mig omkring i rummet. Allt såg normalt ut bortsett från älvan. Jag knep ihop ögonen hårt. Öppnade dem igen och den var fortfarande där.

Dricka. Äta. Måste få upp blodsockret. Med en kraftansträngning reste jag mig upp och gick till köket. Där var allt i en enda röra. Jag hade tömt kylskåpet på diskbänken och påbörjat ett tiotal matlagningsprojekt utan att avsluta dem.

Men en skvätt cola fanns kvar. Den hällde jag i mig. Sedan åt jag ett par lussekatter och en banan. Kände mig genast bättre, rentav vaken. Fräsch. Med nyvunnet självförtroende stegade jag ut i vardagsrummet igen, säker på att älvan skulle vara borta.

Det var den inte. Den var kvar. Och den grät.