Vi försökte så desperat

att förstå oss själva.

Två trasiga emos som inte

ville gå sönder mer.

Men det fanns inte längre plats

för sådana egon här.

Minns hur du hajade till,

när jag sa att jag skulle flytta.

Jag ville inte känna efter mer

utan längtade efter att bli hel.

Orkade inte längre med oss två

och våra själsliga förluster.

Jag lämnade dig bakom mig

för att kunna se nya perspektiv. 

Du blev ensam kvar här,

i ett ingenmansland.

Det blev ett steg bakåt för dig

men två framåt för mig.

Det var dags att växa upp

och stå på egna ben.

Jag vågade ta chansen

och valde mig själv där och då.

Du och jag, vi var bara bortskämda barn

och en produkt av vår sköra tid.