Med en kopp kaffe i handen

sätter jag mig brevid dig.

Du slumrar i din rullstol

och jag tittar tyst ut.

Personalen säger att

du har slutat att prata nu. 

Från balkongen på avdelningen

ser jag ut över trädtopparna.

Det är sommar och jag tänker på

när vi brukade åka och bada. 

Hur du lärde mig att simma

när jag bara var 5 år.

Då känner jag en hand 

stryka över min kind. 

Jag vänder mig om och ser

en tår blänka till i ditt öga.

Den säger mycket mer än de ord

som du ändå aldrig kunnat säga till mig.