hon hette harmoni och hennes kropp var hennes språk
solen målade lustar kring volangerna över hennes lår
svag för ögonblicksromantik en doft av j'adore
intermezzon av stillhet lämnade symfonier i hennes spår
nära naken nära blottad rann vind i hennes hår
flytande klänning ljummen sommarvind hjärtat där hon går

varsin klippa på håll som blir våt av samma våg
bundna till varandra för alltid fast i akvatisk dialog
i regnet kan man förnimma hennes lugna andetag kring igår
hennes svett gav mina läppar sälta att kyssa som en drog

hennes mjuka händer prasslar vått gräs snuddar vid min kind
modet jag skyldrade har flytt när nattens åtrå sköljde min pupill
de sagolika ting vi vävde kanske var dagdrömmar i periferi?
förlorade chanser bländar sömnen ensam därefter och däruti
alltför bekant är känslan av barfota nattvankande eurytmi
vilja röra men inte störa ett slumrande sargat hjärta bortom all logik

hennes blick sköljde många leenden, skarpt men i mjuka stråk
stanna för länge känn hennes ljussken i din allt mörkaste vrå
i stegen ingen drödjan enkom lyhörd för naturens kiv
ingen kallade henne vid namn som jag ens lade märke vid
vi talade sällan men jag viskade alltid tyst hon heter harmoni

i efterhand jag talat med mången vän och mycket med min far
ty ännu blommade hjärtats diken från smultronkyssar hon gav
i blindo stirrar romantikern, om min kärlek hans svar
stilla mitt hjärta? glömma hennes läppar? hur kunde jag?
en tystlåten poet för blyg för förslag
hon rörde viskande mina rötter och vätte mina blad

tystlåten talar jag sällan intimt om den sommarens epok
ty hjärtat härbergerar smärta så min tunga ej glömmer smaken av hennes språk
vi lät tiden driva mållöst förutom skratt och darrande andetag
nu andas jag bara djupt i minnen
och sorgen smakar mer bekant för var och varannan dag
ännu förförd av hennes sommarögon har allt annat fått utebli
eftersom vi kände varandra som väsen utan namn
minns jag bara, saknar jag enkom, min älskade harmoni