Idag är det hög status att göra mycket.

Ju mer man gör desto finare är man.
Man ska vara upptagen hela tiden.
Fara och flänga.

Hus, barn, karriär, bil, båt, telefonen, dyr grill, trädgård, hobby, resor, träning, shopping, gärna studier och nåt självutvecklings-hokuspokus på det.

Hur folk hinner?
Enkelt: de springer omkring som skållade råttor.
Unnar sig inte tid för eftertanke. Sover för lite.
Försakar både sig själva och sina relationer.
Fort fort i hamsterhjulet: schema, kalender, bråttom.

Så lyckas du som entreprenör!
Vem blir årets Powermamma?
Den som är bäst på att göra chefen nöjd får bonus.
Den som har flest prylar när han dör vinner.
Berätta mera, vi vill höra allt om livspusslarnas framgångssaga!

Om detta är status borde det vara ännu mer status
att få utmattningsdepression och irra omkring som spöke
i psykiatrins korridorer. Det är liksom det ultimata beviset
på att man verkligen jobbat och multitaskat sig ända in i kaklet.

Ändå ser jag inga medaljer om halsen på långtidssjukskrivna.

Defekta enheter utanför produktionen bara.
Senkapitalistiskt mänskligt svinn.
Parasiter och latmaskar utan ambitioner.
Fy bubblan, de ska vi hålla på avstånd.
Fast utåt säger vi inkludering och värdegrund ofta
så alla tror vi är goda, vilket är karriärbefrämjande.