När solen känns som en anklagelseakt:
Varför är inte du lyckad och framgångsrik
med egen brygga, sportbil och pool?

Det är inte det att jag skulle gå omkring
och längta efter såna saker. Eller vara avundsjuk
på rika människor. Det handlar om outtalade
krav och förväntningar. Det handlar om
tidens tecken: reklamen, allmänna
föreställningar och budskap, om
vanlig svensk sommarhysteri.

En diffus känsla av att vara
iakttagen av en osynlig domstol:
Varför har inte du gjort det eller det?
Varför har inte du passat på nu
när det är sommar?

Tidens tecken är att man ska
optimera, maximera, självutveckla
och ha hundra järn i elden.

Tidens tecken är att man ska
vara väldigt social och extrovert
och ha en lyckad karriär.

Nu är det så att semesteridyller
känts kvävande i sin tillrättalagda
familjeanpassade minigolfstrivsel.

Det finns liksom ingen objektiv
allmängiltig skala som mäter ångest
lika för alla.

Alla har sin ångest.
Folk får ångest av helt olika saker.
Det du kallar trivsel kanske jag
kallar själens dödsrike.

Ångest för mig var inte när
huset brann eller när
insatsstyrkan var och
tog en granne för mord.

Mörka gränder eller kriminella
ligor ger mig ingen ångest.

Inte heller så kallade kamphundar,
ormar, råttor, spindlar eller
tandläkarbesök.

Ångest för mig har varit
helt vardagliga saker som
att besöka Elgiganten för
att köpa ny dator.

Ångest för mig kan vara
röriga sociala tillställningar
där man inte har en given roll.

Ångest för mig kan vara
ovisshet och diffusa svar.

Oktober kommer alltid som
en frälsning. Samtidens ettrighet
skruvas liksom ner. Ljuset mattas av.
Semesterhets, solblänk och mjukglassfascism
ersätts av gula löv i disig tystnad.
Luften blir klarare, ljuden dovare.