efter vägen så snuddar man så många vackra själar 

och delar minnen i glädje och sorg och gråt men det 

är dom vackra jag vill behålla hårt inom mej när jag 

nu vandrar ensm i mot framtiden något som värmer 

mej i den kyla jag befinner mej i djuppt inom mej så 

är det trotts allt minnerna som värmer mej och gör mej 

levande och inte allraminst förlåtande när saknade har 

börjat att spela in sin roll inom mej efter tiden då jag

var lycklig och full av livs eneri för den finns inte kvar 

på samma sätt med den kraften jag bar på då så full av 

glädje men nu är det endast ensamheten som jag värkar 

dela med en del andra i mitt liv för vi håller till baka gamla

sårade känslor för ärren sitter djupt kvar och skrämer oss 

djupt där inne jag skulle så gärna villja gå ut och möta världen 

men jag sitter ensam med minna känslor kvar här inne i min

ensamhet en så länge kanske jag får se ljuset i framtiden och 

känna kärleken och får ge allt jag förtränger och håller till baka 

det skulle vara så vackert en välsingnelse som skulle stärka min 

tro och tacksamhet att leva i den här världen som jag föddes till