När telefonen ringde nästa morgon var jag i full färd med att röka upp den sista lilla smula som jag hade kvar. TV:n spelade upp en blixtrande trollstavsduell mellan Molly Weasley och Bellatrix Lestrange. Någon gång under natten hade jag nämligen upptäckt att Harry Potter var förvånansvärt bra i stenat tillstånd. Nu var jag inne på sista delen och den verkliga världen hade upphört att existera.

Telefonens vassa signal kändes som om en rostig kedja halades genom ena örat, in i skallen, och ut igen genom det andra örat. Jag pausade filmen och sträckte mig efter telefonen som låg på soffbordet tillsammans med maten som hade stått i köket kvällen innan. Det mesta var uppätet. Bara tomkartonger och plastpåsar låg kvar, och mitt bland dem stod askkoppen som var full av fimpar.

”Hallå?”

”Ja hej, jag är utanför med lite grejer. Kan du komma ner och hjälpa mig att bära?”

Carro lät gladare än vanligt. Ivrig att visa mig vad det nu var hon hade tagit med sig.

”Eh…”

Med telefonen tryckt mot örat stapplade jag till badrummet och stirrade in i spegeln. En zombie stirrade tillbaka på mig. En levande död. Rödsprängd, grumlig blick, blekt skinn, torra läppar med en spliff hängande i mungipan.

”Jag måste… Jag kan inte…”

Jag letade efter orden som jag behövde för att köpa mig lite tid utan att göra Carro besviken och upprörd. Men de fanns inte. Det enda som fanns var THC-molekylerna som flöt runt i min hjärna, kopplade upp sig på mina receptorer och fick mina tankar att glöda.

”Va?”

”Jag mår inte bra. Vi får ses en annan dag.”

”Vad fan snackar du om? Är du hög?”

Hur kunde hon alltid veta?

”Nej. Eller. Ja, lite.”

”Såklart du är.” Hon suckade så tungt att det sprakade i telefonen. ”Har du sovit något? Klockan är nio på morgonen.”

”Ja då. Eller. Nej.”

”Då får du skylla dig själv för jag tänker inte åka härifrån förrän du hjälpt mig bära upp grejerna.”

”Okej, jag kommer ner. Vänta två minuter.”